Tal för Vänsterpartiet Skellefteå 1:a
maj 2007, Möjligheternas torg.
Det talade ordet gller!
(1. KONSTIGT)
Okej, egentligen kanske man kan tycka att det är ganska konstigt att jag står här idag den första maj, arbetarnas internationella högtidsdag. Jag kommer från ett folkpartistiskt hem, jag har aldrig varit arbetare (smutsen kommer från bytet till sommardäck igår), jag gillar inte högtider överhuvudtaget och jag har ett förflutet i - hör och häpna - i kyrkans ungdom.
(2. FÖRR)
Jag är alltså inte född in i socialismen, tvärtom. Men hemma har det alltid varit nog så viktigt att tänka själv som att att tänka rätt. Vi alltid haft en levande politisk diskussion hemma med argumentation och ifrågasättande.
Men det är från min tid i kyrkan och av min fru som jag lärde mig solidaritet. Jag såg inte bara homofober och moralgubbar, jag såg också att laget kunde få gå före jaget bland, att det gick att tänka sig att avstå något utan att direkt vinna något själv. Jag såg ett radikalt tänkade och ett revolutionärt ifrågasättande av samhället. "Åt alla, efter vars och ens behov", som det står i Apostlagärningarna.
(3. FEMI)
När vi flyttat till sthlm fick jag tipset att läsa en bok som heter "Det kallas kärlek". Jag blev skakad av att läsa om hur par som sades vara jämställda var helt dumma i huvet och hur patriarkatet varenda gång lyckas återskapa sig självt. Det är faktiskt inte klokt hur vi lär våra barn att bli pojkar och flickor, hur rollerna var klara redan innan vi föddes; om bebisflickan gråter är hon ledsen, medan bebispojken självklart är arg.
(4. STHLM)
Jaha, så stod jag då där i stockholm, med en politisk diskussion och ifrågasättande i bagaget, en inlärd solidaritet, en ganska nyväckt feminism och dessutom i ett borgerligt styrt stockholm, där jag själv kunde se hur olika grupper sattes mot varandra. En dag var det uppenbart - jag ju var vänsterpartist.
(5. PARTY)
Sagt och gjort, jag gick med i närmaste vänsterparti, som råkade vara (v) Östermalm. Kanske inte världens största vänsterparti, CH och några tanter, liksom. Det var såklart både förvirrande och spännande, men också lite jobbigt. Men så ska det ju ocks vara; det gör ont att vara socialist. Att vara socialist och marxist handlar för mig om att se strukturer och inte bara personer, att inse att ens fria val inte alltid är så himla fritt. Men visst vore det roligare om det vore så. Visst vore det roligare att vara borgare och anse att problem bara beror på personen och inte har något med klass, kön, föräldrar och bakgrund att göra.
(6. IDAG)
Idag styrs landet av moderaterna och de nya stödpartierna. Det är fyra högerpartier. Det är högerpartiet för gammeldags värderingar, högerpartiet för gammeldags arbetsrätt, högerpartiet för gammeldags skola och så det stora högerpartiet som inte låtsas vara det men egentligen sitter bakom rodret. Tillsammans skapar högern just det utanförskap de sade sig vilja stävja. Och det är ju också detta utanförskap som genom historien alltid har varit grogrund för ännu hemskare partier.
(7. IDEOLOGI)
Borgarna hävdar oftast att de inte styrs av någon ideologi, att sånt är omodernt, att det de beslutar är det enda nödvändiga, att de bara följer det sunda förnuftet. Men vi vet att det inte är sant, de drivs också av en ideologi. Vänsterpartiet är tydliga; vi erkänner att vi har en dagordning; vi vill faktiskt ändra samhället, vi vill ha något nytt för kvinnor och män, för barn och gamla. Ett solidariskt samhälle.
Detta medan den fria marknadens och konkurrensutsättningens överlägsenhet som skapare av ett bättre samhälle bäst bevisas av det antal högkvalitativa och varierande radiokanaler vi har fått.
(8. HÖGTIDER)
Och ja, högtider känns ofta lite konstlade och egentligen är ju alla dagar är lika viktiga, men första maj handlar för mig snarare om att öppet ta ställning och tillsammans få peka på hur samhället ser ut och framförallt hur vi skulle vilja att det såg ut.
(9. DÄRFÖR)
Därför kamrater, är det med glädje jag står här idag. Glädje och ilska. Ilska över sakernas tillstånd, och glädje över engagemanget. Tack. /Enar Nordvik
|