"På en stolpe vid bron hittade han ett flagnat flygblad som inbjöd till BTCC, något som skulle uttydas Bjursele Tukting Car Championship 2002. Att tukta en bil var uppenbarligen ett vinternöje som bestod i att köra sönder ett fordon på den isbelagda sjön. Mikael betraktade eftertänksamt affischen." - Ur Stieg Larssons deckare "Män som hatar kvinnor" (s.358).

40 minusgrader är inget hinder

Bor man inte i storstan, får man själv hitta på någonting som är både kul och meningsfullt att hålla på med. BTCC - Bjursele Tukting Car Championship - är historien om några grabbar i Norsjö som drog igång en egen isracingserie. Det som krävs för att vara med är en bil som fungerar hyfsat bra. Hur den ser ut är mindre viktigt, för var den inte bucklig redan innan, så blir den det garanterat efter första varvet. Bilmärke och modell är helt och hållet en smakfråga. Armstrong tycker att en Volvo är bäst, eftersom det är lättast att hitta billiga delar till en sådan. Men Blyfot, som har en Ford med V6:a, tycker att det viktigaste är att bilen är "tung och stor, så att man kan skicka de andra av banan - låg, som ett strykjärn!"

Serien har ingenting med vanlig BTCC (British Touring Car Championship) att göra, inte heller med andra, officiella isracingserier. Det finns i princip bara en regel: inga isdäck på drivande hjul! - Om man har isdäck bak börjar det gå så himla fort, och då blir det mycket farligare, säger Smokey. Från början var det bestämt att man över huvud taget inte fick ha några isdäck, men en dag var det någon som i smyg satte dit ett par på sin egen bil… Sedan dröjde det inte lång tid innan alla andra hade gjort likadant.

För att få bättre grepp på banan är det flera som har "diffat" sin bil, det vill säga gjort ett ingrepp i kardanknuten, vilket gör att bilen driver på båda hjulen. Andra förbättringar är till exempel att kapa en bit av skärmarna, så att de inte kan skära sönder däcken när man blir prejad. Det är mest sidorutor, backspeglar, dörrplåt och kylare som går sönder. Blyfot tröttnade efter ett tag på att få sin kylare söndersmälld och slängde in den i baksätet istället. Av den anledningen har han BTCCs absolut varmaste bil, trots att nästan inte en fönsterruta är hel…

De gör det mesta själva, men får hjälp med att ploga upp banan. Den ser aldrig likadan ut från en säsong till en annan, och kan vara allt mellan 700 m och 1 km lång. - Vi försöker ploga banan så att farten hålls nere. Inga långa rakor och många tvära kurvor. Men det blir väl ofta så att efter ett tag, när någon har kört genom vallen, så blir banan rakare och rakare, säger Blyfot och tittar menande på Bad Persson.

Under en dag hinner de köra sex-sju heat. Om någon kvaddar ordentligt, avbryter de tävlingen och hjälps åt att få bilen körbar igen. Det är inget kul att köra om någon inte kan vara med, menar de. På kvällen träffas de hemma hos någon för att uppdatera hemsidan med resultat och skvaller från dagens heat. Vissa helger är det svinkallt ute, ner till 40 minusgrader, men det är inget som hindrar grabbarna från att vilja köra. Möjligen kan det bli lite svårare att få bilarna att starta.

Caroline Franzén UR Stop! Motor inför visningen i SVT.