Debattartikel/Krönika i Norra Västerbotten 2011-04-18 . ”Kära Per, ända sedan jag var din konfaledare ... ...har jag lite på sidan om följt dig genom radion, popen, Norran och nu också som gift familjefar - grattis till Paul! Men när barnen kommer flyttar man ut till en villa i Ersmark och lägger all sin vakna tid på att renovera sönder den, sig själv och sin familj. Skelleftebon kan dessutom inte gå längre än en kvarter utan att köra bil. Man ser hur tumbleweedbollarna rullar redan halvvägs ner till stadsparken. Min dotter tycker att en stad ska vara färgglad och blinkande. Tänk Times Square. Eller Tokyo. Och vad erbjuder vi? Ett torg som nästan är helt omringat av banker. Kidsen som väntar på bussen gör det inne på H&M. Torget behöver målpunkter! Jag är som du vet arkitekt (med tj) på kommunen (med r). En av de utredningar som pågår är den om kulturhuset. Givetvis ett viktigt monument och med lite flyt en spännande mötesplats, men det är ju inte själva bygget som är grejen. Dåliga dagar hör jag röster: Ni har ju fått 200 mille till er kultur, ska ni ha verksamhet också?. Innan det byggs måste vi tala om vad vi menar med kultur. Och vara säkra på att vi får ett kulturellt vardagsrum - alltså mötesplatser, inte arenor. Bibliotek, turistbyrå och gratis toaletter är vardag. Eller en saluhall? även om 200 miljoner i en massa små kulturhus överallt kanske vore en lika bra investering. Oavsett kan vi inte fortsätta att bete oss som vilka hyresvärdar som helst när det handlar om kultur. Trädgårdsgatan kan bli ett stråk från resecentrum till älvsbrinken. Men räta linjer ger inte oväntade möten, lite vinklar och mellanrum behövs. Kersti Sandin Bülow skriver om mellanrummet, att det är just i där, i samspelet mellan det medvetna och det omedvetna som upplevelsen av rummet formas. Stadsbyggnad handlar om offentliga rum. Kunden är inte den som vill bygga, om rummet ska vara offentligt kan det inte bara vara gallerior och reklamtavlor. Alla ska känna sig inte bara välkomna utan också efterfrågade och trygga. Oavsett köpkraft, ursprung och kön. Ingen ska känna att de kanske hade fel kjol eller kanske gick för sakta. Centrala stan ska bli högre. Vi måste titta på var och vad som händer med det Jan Gehl kallar livet mellem husene: Istället för glassiga perspektiv titta på hur miljöerna funkar på marken. Få människor är 50 meter höga. Och det är inte husen som gör staden. Det är människorna. Därför är det kul när det blir livat, som stadshotellet eller nya bron. Jag tror på en stad som förändras och utvecklas, men som också låter oss läsa dess årsringar. Nya bron är nog inte så laddad, egentligen. Men som symbol för socialdemokratisk maktfullkomlighet gör den alla sossar för och alla ickesossar emot. Norra brofästet måste bli en entré till Nordanå, inte en barriär. Norrbottenskuriren skrev 1866 att vårt samhälle i frack och glacéhandskar med självskapade konserter och quatre mains var i klass med Göteborgs mest lysande salonger. Norrbottningar är ju lätta att imponera på. Men ändå. På Pinkerton kändes det inte riktigt så när vi hoppades att besökarna skulle bli än fler vi i kassan. Soffan är en hård konkurrent . Vi bor i en stad som tidskriften Arkitektur så sent som 1994 beskrev som platsen där en asketisk religiositet fortfarande har ett fäste och där man fortfarande äter sin morgongröt med träslev, men även om jag numer tappat etiketterna (men inte tron) tror jag inte att det är mera öl som är svaret. Jag tycker fortfarande att det är tråkigt när Winnerbäck spelar på öl-i-plastglas-festivalen och 16-åringar inte är välkomna. Det är inte primärt kultur vi förväntas konsumera. Då tror jag din tanke om en producenttjänst är viktigare. Just sån infrastruktur som Harald Larsen drog igång med källarbanden nångång när vi föddes. Och mustaschernas tid är ju uppenbarligen här igen (jmf Juholt, Seleck mfl). I översiktsplanen skriver vi att konsten ska ha en betydande grad av allmän acceptans. Helknas. Om det inte skaver är det inte konst, utan pynt. Vi behöver det som skaver. Gärna i varenda rondell. I vilken ska vi ställa Seismisk komposition, nu när vi hittat den igen? Vad gäller konsten som en livsstilsaccessoar för medelklassen erkänner jag att det stör mig att jag kommer att fostra nån sorts medelklassungar med all den korrekthet och ängslighet det innebär. Nåja, jag får väl skicka dem på läger i inlandet om det blir för mycket Bo Kaspers över dem. Du vet, såna som ha egen affär å ät me både kniv å gaffel... de räknas som lite bättre folk... Dom gå på teater å ljug så dom tro nä själv... Du ska få dina skyltar. Om de blir på katalanska återstår att se. Det är viktigt; en stad som man inte är stolt över är det ingen mening att bo i. Vi ska jobba precrime: Om ingen vet att det är en Stig Lindberg-relief på väggen eller vem han var, är ju risken betydligt större att han hamnar bakom en platt-tv. Vi ska göra medvetna val, inte råka bygga om 50-talshuset till en 80-talsvilla. Fler bakgrunder och intryck berikar. Normer prövas. Snart säger nån att det viktigaste i en stad inte är gratis parkeringar. Eller att man kan bo i lägenhet. Eller äta indiskt en tisdag. De brister tidigare och tidigare, isarna. Känn du.” Enar Nordvik