Mer eller mindre I mina svärföräldrars badrum hänger Funderingsbok för badrum och andra våtutrymmen. Däri kan man lära att "förr rakade man sig när man skulle lyssna på Beethoven, idag lyssnar man på Beethoven när man rakar sig". Att underknattrad varken rakar sig eller lyssnar på Beethoven hör väl kanske inte riktigt hit, men på ett sätt verkar det som om magin på något sätt urholkas av tillgången. Att se julaftons-Kalle Anka varje dag blir ju lite som ett skrov på pizzan på något sätt. Jag menar, guld är skulle väl inte kosta lika många skjortor om det fanns överallt? Okej, jag vet att "less is bore", men är det verkligen så att fler gigahertz, decibel, tum, megapixlar och kubikcentimeter ger mer kvalitet? Kvantitet är väl inte alltid en kvalitet? "57 channels and nuthin´ on", liksom. Ibland är den där fågeln i handen mer än tio i den andra handen. Min Främling var givetvis aldrig en lika stor främling som många av de mina skivor jag idag knappt vet hur de låter. Nu menar jag ju inte att det var bättre förr ("ju förr desto bättre") och att vi på käckt amishmanér borde spika upp våra telefoner ute på gården och bara lyssna på P1 allihop eller ha cyklar utan växlar, även om det kanske vore nyttigt. Men lite mer vardagslaestadianism skulle nog inte skada. Inte mig iallafall. Med min nya söta kamera kan jag ta fler bilder än jag egentligen har tid att titta på. Och när vi nu 20 år efter alla andra tagit steget in i 80-talet och skaffat en video har jag märkt att man efter lite fingrande på fjäkon kan stoppa filmen närhelst man önskar. Makalöst praktiskt. Men är det verkligen snällt mot prinsessan som just ska få sin groda att frysa henne bara för att poppa fler popcorn? Har vi inte tappat lite magi där också, då? Jag har lite svårt att lära mig, men det kommer väl. Enar Nordvik är visst lite konservativare än man kanske kan tro. Och har 1367 ospelade låtar i sitt iTunes-bibliotek.