"Du är från inlandet, va?" Japp, det hör de på mig. De tycker inte att jag kan säga "ö". Här uppe har jag alltså återigen blivit en ljudisk minoritet.

Utomläns, åttio mil söderut, var det ingen som märkte det. Där nere var det ingen som uppfattade mitt sluddriga, snabba tal som annat än den "norrländska" det antagligen tyvärr var (någon dialekt i egentlig mening är det ju inte). En dialektvariant hit eller dit spelar liksom ingen roll i en stad befolkad av förklädda bonnläppar (Det finns iallafall fler skelleftebor i min ålder i Stockholm än vad det gör i Skellefteå. Här finns det ju knappt nån.)

Förmodligen talte jag mer djungeltugg där nere (lokalpatriotismen ökar med avståndet) än jag gjorde innan. Man måste ju liksom ibland ge folket vad folket vill ha. Ofta nöjde sig folket med att sådär lustigt svara ~o (norrl. sugande "jooo") på allting, vilket ledde till att jag i Stockholm åter lärde mig att suga på mina jakanden.

Ibland ville folket dock ha "prata som ni gör hemma hos er". Det var värre. Tro inte att jag någonsin försökt ägna mig åt estetisk rensning av mitt språk, men jag hade inte mycket att komma med. Snuvad på mitt arv, var jag tvungen att låta Germund lära mig några catchy fraser på fadersmålet, såsom "hiven je bårtur andörja, pajka" eller det legendariska svaret på det fräcka påståendet att jorden skulle vara rund; "Hä tro int i, å ingänn ann deri binom vore heller." ('binom' är dativ singularis av böyjn, 'byn', ifall någon undrar).

Men nu, när jag är någorlunda repatrierad får jag hela tiden höra "Du är från inlandet, va?". Bara för att ni kustkisar inte kan säga "Hjördis förskolefröken körde skördetröskan framför Förförar-Görans smöriga förskärare" på det sätt det förtjänar.

Okej, jag hade accepterad detta. Jag är från inlandet, landet med roliga ön. Okej. Men så, för en vecka sedan klev det fram ännu en kustkis:

"Du är från Stockholm, va?"

Vad säger man?

~o.

------------------------------------
Enar Nordviks förfäder har bott utanför
Norsjö i drygt 500 år. De senaste 100 i Böle.