Att leva i förskingringen

Idag är det två år sedan vi bytte fästingar mot mygg, Sergels mot Möjligheternas, SL mot BX och artondevåningenutsikt över Vasastan mot tredjevåningenutsikt över Erikslids Ground Zero. Vi pressade in våra liv i en stor pråm med den stolta devisen "Sveriges största lätta lastbil. 17,3 kubik" och tuffade upp genom midsommarnatten. Mot polcirkeln, isbjörnar och permafrost och EFS.

Mitt uppdrag var att utforska skillnaderna mellan dessa hyperboréer och vanliga människor. Här följer nu min rapport.

En anledning att flytta till Skellefteå (den enda) sägs vara att du är härifrån. Att du kommer "hem". Men det är lite märkligt; att jag gick samhälls med Lundmark hjälper väl inte, om Lundmark flyttat? Hem är väl varhelst jag lägger min hatt?

En anledning att flytta härifrån sägs vidare vara att det inte "händer något här". Mot detta kan anföras att det så kallade "kulturella utbudet" förvisso av naturliga orsaker tenderar att vara större i storstadsregioner, men att det också där riskerar att drunka i sig självt. Så är icke fallet i Skellefteå, ety kommer det en poporkester eller en pjäs lär man inte kunna undgå det.

Rörande frågan om skelleftebornas och Skellefteås själ finns ett enkelt svar. Det finns ingen. Ingen speciell alltså. Hade jag inte fått veta bättre skulle jag tro att skellefteborna var nästan som vilka människor som helst. Såvitt jag kunnat utröna verkar de vara stressade och stroppiga ibland, glada och avspända ibland. Och less ibland.

Angående rapporter om den man, känd som Helönschint-Jante, som enligt uppgift ska underminera skelleftebornas livsgeist, har jag inte sett några tecken på att denne man ens existerar och ser mig nödgad att avfärda honom som ett kollektivt hjärnspöke och en bekväm ursäkt.

Ehuru alls icke avgörande, kan dock några mindre avvikelser gentemot ett vanligt liv konstateras. Såsom exempel på detta kan anföras en blind tro på lokalreligionen hockey (man väntar fortfarande på någon slags mirakelåteruppståndelse från 1978, en nåd att stilla bedja om) och att den anonyme Nån man alltid kunde gömma sig bakom i Stockholm, i Skellefteå är en Någon som bor i samma trapphus som en svåger till en på jobbet.

Sammanfattningsvis kan jag alltså konstatera att jag misslyckats i mina efterforskningar. Den enda skillnad mellan Skellefteå och Stockholm jag kan påvisa är att det bor fler skelleftebor i Stockholm än i Skellefteå. I min medelålder alltså.