Staden - ett monster.
av Enar Persson, enar@helgo.net.
Staden är ett monster, en mångmiljonhövdad,
frustande Godzilla som godtyckligt vräker sig
fram utan hänsyn.
Staden är monstret Gulliver, och stadsbyggnad är
att vara en liliput som desperat söker binda och
styra Gullivers rörelse och utveckling. Fåfängt
kan tyckas, men alls icke utan effekt.
Monster är "häftiga", överväldigande
och imponerande.
Om än inte vackert, är även Tokyo "häftigt",
överväldigande och imponerande.
"By no means a beautiful city, Tokyo has a quality
of its own", som Shinohara skriver i "Towards
Architecture".
-
Ett monster kan vara skrämmande, men känslan
av att vara en del av monstret och därmed fylla
en funktion kan också skänka en känsla
av styrka, och därmed trygghet; att veta att man
inte bara är en del av något litet kryp,
att veta att man inte är ensam.
Mig personligen kan det vara lockande med anonymiteten
i ett monster, men till sist känns det ändå
viktigt att låta mina eventuella barn växa
upp i en värld där inga monster finnes.
-
Victor Gruen skriver i "Cityscape and Landscape"
om stadsplanering och "the degrading facade of
suburbia", de skitiga, ovårdade stadsdelar
som utgör välkomstkommittén till de
flesta städer:
"Subcityscape is the reason why city planning,
before it has even had a chance to become effective
in our times, is already obsolete and why it has to
be replaced by regional planning."
Vad som saknas är alltså en engagerad hjärna,
förmögen att både lyssna och besluta
för hela kroppen.
Le Corbusier hävdar i "Ineffable Space"
följande: "Taking possession of space is
the first gesture of living things...".
Må så vara, men oftast handlar denna gest
om ett medvetet övertagande av rummet. Problemet
med vårt monster är att det fortfarande
saknar medvetenhet, iallafall den enhetliga medvetenhet
som brukar prägla ett samlande intellekt.
Emedan staden till sin onaturliga natur är uppbyggd
av miljoner viljor och lika många idéer,
saknas ofta ett samordnande intellekt, en överordnad
hjärna som kan fatta de beslut som är bäst
för hela organismens fortlevnad.
Lite upplyst despoti är helt enkelt vad som saknas,
förvisso stick i stäv med vårt lands
tankar om varje enskild individs rätt till medbestämmande.
-
Branzi skriver i "The Hybrid Metropolis":
"The days of the old products that "suit
everyone" are over. One survives today by producing
diversity and a range of choice." Förvisso
är "One Size Fits All" historia, nu
gäller hänsyn till den enskilde individens
speciella situation, vilket egentligen varit lika viktigt
hela tiden, men först nu börjar betonas i
byggandet.
Huru taga denna hänsyn? "...such complex and
contradictionary metropolitan organisms.", skriver
Branzi.
Utrymme för individualism i en enda, enad och sammanhållen
organism?
Kampen mellan det goda för individen och det kollektivt
goda fortsätter i oförminskat raseri.
Det åligger stadsbyggarna, monstertyglarna, att
veta vad som bör tuktas och inte.
Angående individualism skriver Eva Nilsson i boken
"Min stad" (på bondska):
"Jaa hä val fäinnes na individualista
för att vä ska komma nagerst men no vor hä
bra om vä kån fara at liik däri rondellan."
(Övers. "Ja, det måste finnas några
individualister för att vi ska komma någonstans,
men nog vore det bra om vi kunde köra på
samma sätt i rondellerna.")
-
"The whole building is the decoration", skriver
Brown och Venturi i artikelutdraget "On Ducks
And Decoration", och menar att nutidens (1968)
byggande låter hela byggnaden vara "snickarglädjen",
"joie d'esprit".
Men nutidens (1998) byggande, och byggnadsplanering,
skall tänka längre än så.
Hela staden, eller ännu riktigare, hela mötet
mellan staden och icke-staden, omgivningen, skall finnas
med i tankarna ifall det nu skall dekoreras alls (vilket
är en annan debatt).
-
Koolhaas skriver i "Bigness" om den stora byggnaden (och som väl också kan gälla för staden) som något som bäst kan liknas vid en utrotningshotad, men kaxig dinosaurie vilken vrålande deklamerar sitt, smått ignoranta motto: "f**k the context!".
Dock påpekar Holl i "Anchoring" mycket
riktigt att vår vän besten är kedjad,
kedjad vid sitt sammanhang, kedjad vid sin omgivning;
"Architecture is bound to situation." Till
yttermera visso skriver han "..a construction
(non-mobile) is inter-twined with the experience of
a place. The site of a building is more than a mere
ingredient in its conception."
För besten att frigöra sig från sina
kedjor är alltså inte att tänka på.
-
Stockholm är ett monster som äter sig framåt
såväl söderut som norrut, men där
liliputerna med god hjälp av naturen lyckats hindra
monstret från att lystet sätta tänderna
i det fria landskapet i öst och väst.
Detta medför att monstret är strypt i mitten
och således formar en "åtta".
I åttans centrum är det nära till "monsterfritt
område"; till skärgården och
till "landet", vilket skapar en lite annorlunda,
en lite trevligare stad än den Gruen beskriver
i "Cityscape and Landscape".
-
Är monstret ett konstverk eller en funktion? Relik eller maskin? Kanske en konstutställning, ett levande galleri där verk som gjort sitt byts ut mot nya, möjligen bättre, men säkerligen oprövade, element. En levande organism. Ett kokett monster, som under liliputarnas enträgna behandling väljer att behålla delar av sitt utseende, trots att de kanske tappat sina ursprungliga funktioner.
-
Liksom de "döda" och "levande" städer och stadsdelar som Shinohara beskriver i "Towards Architecture", när han ställer ett slött Genéve i bjärt kontrast till vissa västafrikanska städers livliga puls, har monstret delar som kanske inte är lika levande som andra, delar som kanske inte fungerar som de en gång var tänkta att fungera, som kanske borde avlägsnas och ge plats för nya delar.
Ett monster är ingen liten smidig krabat, ett monster
är en segt, reaktionärt kreatur.
Som våra svenska ikoner påpekar i "Acceptera",
handlar mycket om att monstret måste lära
sig att leva i ständigt nya tider, att anpassa
sig, men samtidigt bevara sin särprägel,
sitt jag.
Ett hudlager som är utnött måste kunna
lämna kroppen till fördel för nya, friskare
delar.
Odjuret måste matas med medicin för att hindra
avstötning, ty ska monstret fortsätta att
vara funktionsdugligt måste kroppen acceptera
den nya kroppsdelen. Denna medicinering kan bestå
i information och dialog med de små blodkropparna,
människorna.
-
Ett monster har alltid bråttom. Ett monster tänker
inte efter.
Ett monster vill oftast bara framåt, framåt.
"...with a speed of Akira running on his motorcycle".
Ett monster vill ha allt som alla andra har. Nu!
Ett monster vill ha gjort allt innan det blir vuxet.
Och det är liliputernas, stadsbyggarnas, uppgift att tygla besten.
Enar.
Originalets filnamn: staden
AutoMagiskt konverterad till HTML