Uppsala Social Forum 2003

Uppsala Social Forum 2003 är nu avslutat. Jag hade sett fram emot den här helgen och jag måste säga att mina förväntningar verkligen infriades. Det har varit väldigt roligt, intressant och lärorikt, men kanske framför allt inspirerande. Jag tänkte passa på och skriva ner mina personliga erfarenheter medan de är någorlunda färska i minnet. Hoppas ni har överseende med att detta förstås bara är min approximation av verkligheten - korrigeringar, synpunkter, hatbrev, hotbrev, kärleksbrev mottages varmt till simon@helgo.net.

Invigningen
Ta ner globaliseringen på jorden!
Marknad utan kapitalism
Alternativa mediastrategier
Att sitta i fängelse som politisk aktivist
Lördagkvällen
Vem tillverkar våra kläder?
Är massförsskrivning av antidepressiva medel en klok satsning?
Håltimme
Patientens vanmakt - är demokrati en lösning för sjukvården?
Avslutning

Invigningen

Invigningen hölls på fredagkvällen i stora salen på Östgöta Nation. Vred Fred, en körgrupp från Uppsala som sjunger för fred och rättvisa i världen framträdde under vad jag tror var tänkt som ett inledande mingel, men det var mer lyssnande än minglande. Trevligt så, de sjöng bra. När de sjungit färdigt välkomnades vi av Ellen från USF. Hon presenterade Jens Ergon, författare och Attacare, som höll ett inledningstal. Det hörde jag tyvärr inte så mycket av eftersom jag jobbade vid ingången med att sälja knappar och annat, men jag köpte Jens nyutkomna bok Rörelsernas tid som handlar om World Social Forum och hela denna nya rörelsen förknippad med detta.

Efter Jens tal blev det bandklippning. Tre personer, varav två små barn, från publiken togs upp för att klippa det stora röda bandet - detta för att symbolisera att detta är folkets rörelse och inte, typ, Drottning Silvias. Mycket fint och effektfullt, applåderna var rungande och den lilla flickan blev generad. Gulligt. Sedan följde en otroligt maffig eldshow - en tjej och en kille som jag tror kom ifrån nycirkusgruppen Tusen konster och en boll. De jonglerade och svingade runt med massa brinnande saker. Otroligt koolt.

Det första Uppsala Social Forum var invigt och folk reste sig upp och gick omkring och myste. En liten miss tyckte jag var maten som såldes. En kvinna sålde hemmagjord pizza efter turkisk modell, som jag fick höra var enormt god, men det var köttfärs på den och ingen variant fanns för oss vegetarianer. Lite synd bara.

Senare spelade Duo Yañez Nge, en latinamerikansk visduo bestående av en man som spelade gitarr och sjöng och en tjej som spelade keyboard och sjöng. Killen hade en vit Che Guevara-t-shirt och tjejen hade en röd. Vissa låtar var kompade av trummaskin. Från början satt publiken ganska långt ifrån, på grund av skyddsavståndet från den tidigare eldshowen, men någon bra person föreslog att vi alla tog våra stolar och flyttade fram. Snart efteråt började spontan dans uppstå. Det kändes väldigt glädjefyllt och härligt; om jag inte får dansa så är det inte min revolution, etc.

Tyvärr var det ganska lite folk kvar på festen efter själva invigningen. Jag anade en viss oro bland arrangörerna att det skulle vara lika lite folk på resten av forumet, att information om det hela inte hade gått ut tillräckligt bra och så. Det visade sig lyckligtvis inte bli fallet. Ganska många var också på filmvisningen som hölls på Slottsbiografen där det också var diskussioner mellan filmerna. Jag var inte där men hörde att det hade varit lyckat.

Ta ner globaliseringen på jorden!

Så löd titeln på den första programpunkten jag gick på på lördagen. Aron Etzler, en av dem som startade Attac Sverige, höll i denna föreläsning som handlade om vad som bör göras för att vi skall få en mer rättvis världsordning. Circka 50 personer kom till Hantverksföreningens lokaler och lyssnade på Aron, som var en mycket skicklig talare med ett naturligt flow. Jag ska försöka sammanfatta vad det handlade om.

Det första han gjorde var att tala om globaliseringsideologin. Vad är det - till att börja med, vad är egentligen en ideologi? Jo, det är en beskrivning av verkligheten utifrån något speciellt intresse, det vill lite krasst säga, ett system för att stärka sin egen position genom att få det man vill att framstå som det enda naturliga. Metoder för detta är bland annat att locka med något, att påstå att det blir bättre om man följer denna ideologi, och att lamslå sitt motstånd genom att förlöjliga och demonisera det, eller ännu hellre, att internalisera motståndet - det vill säga, att få det att framstå som att det motståndaren vill i själva verket är det som ens egna ideologi säger.

Ett tydligt exempel på hur detta går till, menade han, är välfärdsstatens nedmonterande i början på 1990-talet. Då hävdades bland annat:

Arbetarklassen finns inte längre! Alla har ju TV, video och aktier i bolagen.
Vi lever inte längre i ett industrisamhälle, utan i ett kunskapssamhälle
Den Enda Vägen - den politiska och ekonomiska homogeniseringen

Många av dessa myter är nedmonterade, som exempel nämndes Göran Greiders bok om Arbetarklassens återkomst. Men en ideologi har i mycket fått stå kvar oemotsagd - globaliseringsideologin. Den säger: Stater är maktlösa! Endast företagande betyder något i den nya världen, och den som motsätter sig detta är en reaktionär nationalprotektionistisk pajas. Globaliseringsideologin stärker nyliberala intressen och kastar om schackbrädet - vi lever i en NY värld där gamla spelregler inte gäller - detta syftar till att skära av oss från historien och att få oss att glömma kamper redan vunna osv.

Men globaliseringen är förstås inget som har uppkommit på 1990-talet. Från och med 1500-talet kan vi tala om en handelsglobalisering, i och med handelsresandet och koloniserandet. Och från och med slutet av 1800-talet kan vi prata om en politisk globalisering i och med westfaliska freden, Nationernas Förbund, FN, Bretton Woods etc... Men i vems intressen fattas besluten inom dessa globala organ, är det på lika villkor? Nix, allt sker i The Quads - USA, Kanada, EU, Japan - intressen. Som exempel nämnde Aron hur endast två länder i WTO hade motsatt sig Gulfkriget, trots att många av länderna egentligen var emot.

Den retorik som man använder för att berättiga att fattiga länder ska öppna sig för konkurrens utanför kan se schysst ut - åh, alla får vara med och leka på samma villkor! Men i verkligen har företagen i dessa länder inte en sportslig. Resultat: företagen konkurreras ut och köps upp.

Det är även en vanlig föreställning inom vänstern att eftersom makten idag ligger på global nivå så måste den även tas på global nivå. Aron tror inte detta är möjligt.

Ett annat trick som högern kör med är att skilja privat och statlig makt åt, och säga att den förra kan existera och agera helt oberoende av den senare. Men som ett motexempel kan nämnas att i ett genomkapitalistiskt system skulle ingen ta sådana enorma risker och investeringar som exempelvis kärnkraft och järnvägar. Staten och kapitalet sitter alltså mycket riktigt i samma båt, där staten används som en legitimerande galjonsfigur.

Poängen med att hävda nationalstatens död är alltså att göra oss alla maktlösa - det går inte att föra en annan politik. Men Aron tar upp ett antal exempel på att det inte behöver vara så - bland annat nämndes Kerala i Indien, Venezuela och Porto Alegre, Brasilien som ställen där man har lyckats gå emot den nyliberala politiken. Nationalstaten är enligt Aron ett verktyg som måste användas i denna kamp, annars måste vi vänta i, vadå, 200 år innan vi lyckats organisera oss globalt så att vi kan påverka.

Vi måste mobilisera människor på nivåer där det är möjligt. Vi måste jobba på lokal, nationalstatlig och global nivå. De två första för inte glömmas bort - då riskerar vi att förlora till exempel arbetsrättsliga redan vunna strider. Vi måste visa konkret att en annan värld äR möjlig genom att sätta exempel! För att bygga globala allianser måste vi först bygga lokala. Den globala rättviserörelsen kan på så vis beskrivas som ett försök till global vänsterhegemoni.

Någonstans där var Aron färdig, och en stund med frågor och invändningar följde. Någon ifrågasatte varför Aron tryckte så mycket på nationalstatsperspektivet, varför denna abstraktion vi kallar nation egentligen är relevant. Aron nämnde något om Sveriges utrikespolitiska bidrag i och med Vietnam och stödet till ANC i Sydafrika. Ett annat exempel på varför internationalismen blir tom utan lokal styrka tyckte han var MST, de jordlösa böndernas kooperativ i Brasilien som ju är en viktig del i både World Social Forum och, hoppas man, den nya brasilianska regeringens politik.

Aron har skrivit en bok om allt detta: "Ta det tillbaka - kampen om arbetarklassen och framtiden"

Marknad utan kapitalism

Nästa grej jag gick på var Uppsalaekonomen Sten Ljunggrens föreläsning med titeln "Marknad utan kapitalism", som var organiserad av Vänsterns Studentförbund. Detta hölls på Filmstaden Palladium, lokalen var fullsatt vad jag kunde se. Jag kom tyvärr in lite sent, när jag kom dit var Sten i full gång med att dissa planekonomier. Sten och Johan Ehrenberg, chefredaktören på ETC, skrev tidigare i år en insändare i Aftonbladet där man hävdade att arbetarrörelsen kört fast sig i planekonomiskt tänkande och saknar visioner och nytänkande. Som jag har förstått det menar han att de stora företagen är uppbyggda just planekonomiskt och man kan fråga sig varför en samhällsekonomi ska vara uppbyggd på liknande sätt. Om man ska jämföra företag och samhällsekonomier så ser vi:

Stora skillnader i storlek - ett STORT företag har kanske 500 000 anställda, medan även en LITEN statlig planekonomi har typ 4 000 000 innevånare. En organisationsmodell som funkar (?) i ett företag kanske alltså inte skalerar särskilt väl till en större ekonomi, som en stat.
Företag har ett enda mål: lönsamhet. Att ett samhälle på samma sätt skulle drivas efter lönsamhet som enda mål är absurt
Om en enhet i ett företag ej ujppfyller planmålen blir det nedlagt. Så kan man ju inte göra i ett samhälle.

Alltså - att ta dessa planekonomistiska, auktoritära och diktatoriska koncerner som modell för ett samhälle verkar vara en dålig idé.

Sten gick vidare med att ta upp brister i planekonomier av sovjetisk modell. De är dåliga på att anpassa sig till vad folk vill ha, eftersom allting det tar jättelång tid. Relationerna i en planekonomi kan beskrivas som hierarkiska träd, där man endast kommunicerar med sin chef, som i sin tur kommunicerar med sin chef, och så vidare. Exempel: om cykeltillverkaren behöver mer rödfärg, och mindre blåfärg, så kan den inte prata direkt med färgtillverkaren - horisontella relationer saknas. I stället måste man gå upp och ner i makthierarkierna, ytterst ineffektivt.

I en marknadsekonomi, däremot, är relationerna direkta mellan enheterna, mellan köpare och säljare, mer direkta. Detta gör systemet till mer anpassningsbart i heterogena miljöer där många förnyelser sker och nya förhållhanden ändras på helt oväntade sätt - omöjligt att planera.

Stens konklusion är att tanken på socialistisk ekonomi som planekonomi måste avskrivas. Men vilka alternativ finns det egentligen?

Det ena alternativet är långt gående självhushållning - små enheter som är enklare att organisera. Detta liknar det miljöpartistiska lokalsamhället som av Sten avfärdades på ganska subjektiv bas, helt enkelt ett samhälle han inte tycker verkar trevligt att leva i.
Det andra alternativet är marknader.

Många reagerar negativt på idén om marknader eftersom de sätter ett likhetstecken mellan marknad och kapitalism.

Sten menar att dessa är två helt olika sociala fenomen med olika rötter. Precis som Aron Etzler i morgonens föredrag påpekade han att många marknader i själva verket har växt med offentligt stöd och inte med privat kapital - som exempel nämnde han bland annat Silicon Valley och hela datagrejen, som ju kom till med på grund av den amerikanska militären. Så här definerar Sten Ljunggren begreppen marknad och kapitalism:

Marknader är ställen där man köper och säljer varor och tjänster.
Kapitalism är ett ställe där man köper och säljer företag.

Man kan mycket väl tänka sig det ena utan det andra. Det vi idag ser är tyvärr att kapitalet växer sig större och större, och genom att det köper upp sina konkurrenter, vertikal integration etc., så försvinner marknaderna. Sten vill ha det motsatta. Kapitalism, menar han, är ett strukturellt förtryck precis som könsförtrycket, och många vill inte se detta. Men då man köper och säljer företag så är det ju faktiskt människor man köper och säljer.

Hur skulle då en sådan socialistisk ekonomi med marknader kunna se ut? Sten ställde upp några punkter.

Avskaffa privat ägande av företag. Sten och Johan Ehrenberg kallar det man i stället skulle ha för oägda företag. Ett mycket sympatiskt begrepp tycker jag, som likt Sten härstammar från Norrland. Med andra ord, i stort sett en ekonomisk förening - ungefär som en bostadsförening. Föreningen kan äga något, men inte ägas. Bestämmandet bygger på medlemskap och inte på kapital - till skillnad från en bostadsförening bör man dock inte kunna sälja sitt medlemskap.
Demokratiskt styrda företag. Sten nämnde boken "Demokratin och dess antagonister" av Robert Dahl som en beskrivning av hur det kan fungera. Här flikade Sten också in att marknader INTE skulle vara allt - stora områden i samhäller, som skola, sjukvård etc. kan inte fungera så. Detta eftersom marknaden till sin natur är så experimentell - man kan helt enkelt inte experimentera med mänskliga rättigheter. Typ.
Ekonomisk jämlikhet. Mycket viktigt. Visst, i viss mån ska man kunna få bli rik, men Sten framhöll att man måste ha seriös konfiskatorisk arvsskatt - makt ska inte få gå i arv.

Här lämnade Sten över ordet för frågor och synpunkter. Bland annat följande diskuterades:

Hur skulle ett sådant system fungera miljömässigt? Sten höll med om att en marknad är inneboende slösaktig.
En ekonomisk förening - om den går med vinst, vill den inte naturligt dela ut denna till medlemmarna då - blir inte då detta faktiskt kapitalism? Nej, det tycker inte Sten.
Någon undrade över Stens definition av kapitalism. Och visst skiljer den sig från Marx definition, men han menade att de diskuterade olika saker - Marx analyserade förhållandet mellan kapital och arbete, medan Sten Ljunggren undersöker förhållandet mellan kapital och marknad.
Någon tog upp Stens medlemskap i Socialistiska Partiet, och undrade om inte det han förespråkade mer liknade syndikalism. Mjo, kanske lite, men Sten var skeptiskt mot syndikalisterna eftersom han tyckte att deras sätt att arbeta var lite smått sekteristiskt och att de hade en övertro på direktdemokrati.
Någon undrade hur allokering av investeringar skulle fungera i ett sådant system. Jag hörde inte riktigt svaret.

För den som undrar mer om detta har Stens i socialistiska kretsar kontroversiella åsikter (även om EMU) debatterats på ETC, Röda Rummet och Internationalen.

Alternativa mediastrategier

Jag proppade i mej en falafel och en Dr Pepper och skyndade vidare till nästa grej. Vi gick till Filmstaden, Rullan där Anki Bengtsson och Toivo Jokkala från den frihetligt socialistiska nättidningen Yelah höll i en diskussion om alternativa mediestrategier. Ska jag vara ärlig tyckte jag att det var lite ostrukturerat och inte särskilt givande - man hoppade mellan lite olika problem och små idéer som inte utvecklades så noga. Men det som diskuterades var: Hur kan vi bryta vänstermediernas marginalisering?

En grej som de föreslog var att bilda någon slags distributionskedja och att allmänt öka samarbetet mellan de olika medierna. Någon deltagare undrade varför man nödvändigtvis ska bry sig så mycket om papperstidningar nu när vi har nätet. Det besvarades med att pappersformatet fortfarande är viktigt, många föredrar det, vissa kanske inte ens har eller kan hantera Internet, och en tidning syns mer än en webbsida bland alla andra.

Det diskuterades hur dessa medier ska förhålla sig till sociala rörelser, om de kan vara med och finansiera och så.

Ska erkännas att jag inte riktigt höll koncentrationen. Det var småtrist, jag var trött och lokalen hade en enormt irriterande lampa.

Att sitta i fängelse som politisk aktivist

Klockan fyra gick jag på en workshop i caféet på Östgöta Nation. Cirka 27 deltagare, unga och piercade, lyssnade till Annika Spalde och Pelle Strindlund, från plogbillsgruppen Bröd inte bomber respektive Räddningstjänsten, då de berättade hur det hade varit för dem att sitta fängslade på grund av sina civil olydnad-aktioner.

Pelles brott var att han hade utrustning på ett slakteri i Skövde. För det fick han sitta ett halvår på en öppen anstalt utanför Vänersborg - egentligen åtta månader, men man släpps ut efter sex om man sköter sig. Straffet blev långt på grund av tidigare "problem med rättvisan" då han befriat en labbhund och släppt lös hönor, för vilket han fick avtjäna ett månadslångt straff. Han beskrev anstalten som extremt öppen - de hade inte ens något stängsel eller lås(?!) - och ganska mysigt belägen på landet. Då de andra på dagarna gick i olika hjälpprogram för rattfylleri och narkotikamissbruk så fick han i stället bedriva självstudier (han studerar på Göteborgs Universitet). Han fick också tid att göra vissa saker som man vill göra men aldrig hinner, som att meditera varje morgon och träna. Han fick också väldigt mycket stöttande brev från aktivister runt om i världen, någon grupp hade till exempel "adopterat" honom. Mitt intryck av Pelle är att han verkar vara en charmig och varm person som alla de som ondgör sig över "militanta veganer" borde träffa.

Annika är med i plogbillsgruppen Bröd inte bomber. Hon åkte tillsammans med två andra svenskar till England för en aktion mot kärnvapenubåtar. De nedmonterade tillsammans med folk från flera länder någonting i en fabrik för Tridentubåtar. De satt häktade i sex månader i Wilmslow nära Manchester, i väntan på rättegång. Annikas upplevelse var jobbigare än Pelles, lät det som. Det är väl faktiskt inte så många länder som har ett lika humant kriminalvårdssystem som Sverige, och Storbritannien verkar synnerligen otrevligt. Otrevlig liten cell och otrevlig liten rastgård. Skrik om nätterna från dunkla isoleringsceller. En känsla av isolation från omvärlden. Svårt att ringa hem till Sverige. Tänker de på mig där hemma? Eller har de glömt mig? En tröst var att Annikas kvinnliga medaktivist satt på samma ställe, så de kunde träffas och prata. En jobbig grej var också att de bara var häktade och inte visste riktigt vad som skulle hända, i väntan på rättegång. Då den kom blev de dömda till sex månader, som de ju redan hade suttit av.

Lite olika saker diskuterades:

Hur får man störst effekt - hur får man medierna att uppmärksamma? Pelle menade på att allt inte handlade om hur mycket media skrev om fallet, utan att det även var viktigt för en själv och för de som bryr sig. Att under rättegången informera om vad man gjort, noggrand berätta varför och om rådande förhållanden, var viktigt för båda. Annika hade tagit upp att Tridentubåtarna stred mot internationell lag, vilket domaren hade reagerat på med typ "jovisst va, skulle VI bryta mot lagen!" Men åklagaren hade fått i hemuppgift att ta övertyga domaren att så inte var fallet, vilket Annika såg som en liten vinst.
Hur får man rätt advokat som politisk aktivist? Det kan finnas en tendens hos många advokater att de vill vinna målet till varje pris, även på bekostnad av det politiska budskapet. Pelle har i allmänhet valt att representera sig själv. Annika fick hjälp av en engelsk advokat som specialiserade sig på politiska mål.
Någon tog upp ett dilemma som jag förstod ungefär som: Ifall man tycker att det är en moralisk plikt att agera på detta sätt mot förtryck, dömer man inte ut andras mer vardagliga politiska kamp då? Men det tyckte inte Pelle eller Annika.

På ett personligt plan tycker jag att det var mycket inspirerande att träffa Pelle och Annika. Det behövs fler som dom, som struntar i konsekvenserna och gör det som är rätt, som är beredda att riskera frihet och trygghet för fredens, frihetens och rättvisans skull.

Lördagkvällen

Jag cyklade hem och åt middag med min lägenhetskamrat Henrik och hans syster Anna som var på besök. Det var trevligt och gott. Det fanns mycket att diskutera. Tyvärr kom vi iväg lite sent till festen på kvällen, ungefär vid tiotiden. Östgöta nation var fullt av folk, fick jag intrycket av då jag kom i alla fall. Bandet Traktor skulle spela. Jag såg dem för några veckor sedan på Världsbutikernas årsmöte. Då spelade de helt akustiskt - gitarr, dragspel, ackebas, darboukka-trumma, fiol - och gick omkring bland publiken. Deras hejdlösa halsbrytande romska sväng fick igång oss rejält, unga och gamla dansade som vansinniga. USF var Traktors första elförstärkta spelning. Tyvärr drabbades den av ganska taskigt ljud - från början hördes typ bara fiolen.. Men det gjorde inte så jättemycket. Musiken nådde fram och hysterisk dans och stor kärlek uppstod.

Jag stod i garderoben från halv tolv till tolv. Märkte så småningom att garderoben blev mer och mer tom. Gick alla, eller? Vi gick upp till dansgolvet där DJ Troy spelade knäckande hip hop. Det var TOMT. Nada. Noll. Slut. Jag blev lite snopen och besviken faktiskt. Hade sett fram emot lite mer dans och socialiserande, med festen på Stockholms Universitet efter fredsdemonstrationen den 15 februari i gott minne. Jag kan inte låta bli att misstänka att en avgörande faktor i sammanhanget är försäljning av alkohol. Jag tycker att det är trist att det ska behöva vara så. Att ha åldergräns på en sådan här tillställning är givetvis uteslutet. Alltså ingen alkohol. Alltså inget folk. Typ.

Jag menar inte att gnälla, jag tycker bara att det är något som borde diskuteras - hur ska vi (klyschvarning) stela svenskar lära oss att umgås, dansa, skratta; unga, gamla, familjer - ni vet, som dom gör i civiliserade länder? Bara ett litet löjligt exempel - jag var på Grand för några veckor sedan och lyssnade på Fireside och två andra schyssta rockakter, logh och Jeniferever. Men trots att Fireside är ett hyfsat känt och uppskattat band som har hållt på ett bra tag - de skulle säkert dra en hel del folk om de dök upp på en nation, till exempel - så var det nästan INGEN där som gått ut gymnasiet förutom jag och min kompis. Varför ska det behöva vara så? är det så fruktansvärt att, hemska tanke, umgås med "kidsen"? Och de äldre sen sitter tryggt placerade framför Bingolotto nånstans. Segregation överallt - seriöst, Uppsalabor: hur kan det ens vara lagligt med dessa vansinnigt diskrimerande nationer, till exempel? Nä, du får inte komma in och dricka billig sprit för du är inte student! Diskriminering, nej nej, det är ju TRADITION! Bort med sån skit! Bort med åldersgränser på krogen! Fram för mer dans och sång! Bort med nationsgränser, båda sorterna! Så, nu har jag fått skriva av mej lite. Läste just om ett fantastiskt mail som bjöd till Folkfest För Fred i Stadsparken på lördag 10 maj klockan 16. Kul! Mer sånt! Kom dit!

Vem tillverkar våra kläder?

På söndagmorgonen gick jag till ÖG där SAC - Syndikalisterna, Uppsala LS, höll ett föredrag om Kapp-Ahl, Lindex och internationell klädindustri. Carina Carlström från SACs bolagsbevakningsgrupp berättade om och visade bilder från sina resor i Sydostasien. Lokalen var överfylld, jag räknade till över 60 personer och några som stod utanför och lyssnade utan att riktigt se något.

Kambodja och Bangladesh är båda länder där enormt många är sysselsatta i klädindustrin - i Kambodja ungefär 80%, i Bangladesh ungefär 65%. Helst anställer man unga flickor eftersom de är sämst på att kräva sina rättigheter. Carina berättade om fabriker som hon hade besökt och talat med de anställda. I någon kambodjansk fabrik hon varit i jobbade man sex dagar i veckan, minst tolv timmar per dag - vissa perioder då det var extra bråttom kunde man få jobba 20 timmar per dag typ 10 dagar i sträck! Vägrar man blir man avskedad. Man får ta mycket skit från chefen, blir kallad hora och så vidare. Lönen är usel. Och i sådana fabriker tillverkas Lindex grejer.

Men finns det då inte arbetsrättslagstiftning i Kambodja? Jo visst! 48 timmars arbetsvecka och ett existensminimum som går att leva på. Carina bedömer lagstiftningen som rätt okej - problemet är att företagen inte följer den för fem öre. Det finns kontrollanter som ska se till att allt går rätt till - men när de kommer till fabriken så går de direkt till chefen med nån checklista, frågar inte arbetarna alls.

Om man frågar till exempel H&M var deras kläder produceras så vill de inte säga detta, utan man måste snoka rätt på det själv. Själva påstår de förstås att allt går schysst till - H&M påstår sig ha antagit en uppförandekod som ställer krav på arbetsmiljö, brandsäkerhet, arbetstider, löner, fackföreningsfrihet och förbjuder barnarbete. Men enligt Bolagsbevakarnas efterforskningar stämmer alltså inte detta. Till exempel erkänner de öppet att de handlar från fabriker i så kallade frizoner, där inga sådana besvärande lagar gäller och fackföreningar inte får organiseras.

Så vad ska man då göra åt detta? Bojkotta de aktuella företagen? Nej, det tycker inte Carina. Det skulle bara möjligtvis leda till de aktuella fabrikernas nedläggning. Begränsade bojkotter på några veckor skulle dock kunna vara effektifvt. Men tyvärr finns det inte heller några verkliga alternativ - ingen fungerande rättvisemärkning för kläder finns. Att köpa second-hand är förstås bra av andra anledningar, till exempel av miljöskäl, men hjälper knappast arbetarna på dessa fabriker. Vad man kan göra är att ställa frågor då man köper kläder - om bara några få rapporterar till butiksägaren att de har börjat få massa frågor om klädernas tillverkningsförhållanden så blir de genast oroliga. Man kan skicka brev och vykort till företagsledningen. Man kan sprida information till konsumenter. Carina själv hade köpt en aktie i H&M så att hon kunde delta i deras bolagsstämma som var dagen efter föredraget på USF. Där skulle hon ställa jobbiga frågor och dela ut flyers. Coolt.

Är massförskrivning av antidepressiva medel en klok satsning?

Så löd titeln på den första av RFHLs, Riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende, två programpunkter på söndagen. Även detta var på ÖGs nedervåning. Ungefär 45 nyfikna personer deltog, och Staffan Utas gladdes åt att prata för en betydligt yngre publik än den som vanligtvis brukar dyka upp på RFHLs tillställningar. Staffan jobbar på RFHL Uppsala läns kontor. Han har varit med sedan 70-talet, då förbundet fick sitt ursprung i en avvänjningshjälporganisation för hippies. RFHL Uppsala jobbar mycket med just dessa antidepressiva medel.

Staffan började med att berätta om de olika grupperna av antidepressiva som existerar på marknaden. Fem procent av svenska befolkningen käkar antidepressiva medel. Det är huvudsakligen äldre som tar dessa mediciner, men sedan SSRI-medlen (de så kallade "lyckopillren", mest kända under produktnamnet Prozac) introducerades på 80/90-talet har det ökat enormt även bland yngre. De medel som tidigare användes mot depression var de så kallade tricykliska medlen. SSRI-preparatens förträfflighet jämfört med de tricykliska har hävdats bland annat med argumentet att de inte är beroendeframkallande, och att de har få och sällsynta biverkningar och hög procent lyckade behandlingar.

Han tog även upp lugnande medel som bensodiazepiner och de nya benzodiazepinliknande preparaten, men främst handlade det om SSRI-preparaten.

Förutom just depression skrivs antidepressiva medel idag ut för en massa olika symptom och diagnoser. Det kan handla om allt från anorexia till sömnsvårigheter - Staffan visade upp en lång lista. Han gav exempel på fall där antidepressiva skrivits ut fast varje vettig människa borde se att det är annan "behandling" som behövs - till exempel en ung kvinna som förlorat sitt tvååriga barn och efter detta blivit deprimerad. Hmmm. Som möjlig orsak till den ökade medicinska behandlingen av vad som tidigare setts som sociala problem nämnde Staffan alla nedskärningar i vården.

Så hur är det nu med biverkningar av SSRI? är de få, milda och övergående? Staffan berättade att från deras erfarenheter som brukarorganisation så var detta inte fallet. Han berättade om alla möjliga biverkningar som rapporterats till dem.

En annan grej som diskuterades var ifall man kan missbruka SSRI. Tja, i egentligen mening kan man inte det. Det är ju inte så att man får någon slags kick av att ta Prozac. Hur är det då med beroende? Får man abstinens? Den medicinska termen man brukar använda för det är utsättningssymtom. Och visst - det är inte så att man får akuta utsättningssymtom direkt man slutar använda SSRI, som typ heroin eller amfetamin. Men om man tittar lite längre så är det väldigt vanligt att man får problem, till exempel att man sjunker ner i en djupare depression än man någonsin varit i innan man började med medicinen. Väldigt många äter idag antidepp av den enda anledningen att de en gång har börjat.

Föredraget präglades av en enormt aktiv deltagarskara. Frågorna och synpunkterna haglade och folk berättade egna erfarenheter från deras skolor och arbetsplatser. Det var kul att engagemanget var så stort, men tills viss del tyckte jag att Staffans förberedda material stördes. Det var lite märkligt att även då han upprepade gånger bad att få fortsätta sin grej, och ta frågor sedan, så fortsatte folk att begära ordet. Tyckte jag.

RFHL har startat en ny ungdomsgrupp som handlar om dessa frågor. Att behovet av att diskutera dessa frågor bland unga är påtagligt på deras webbsida, där gästboken har antagit formen av ett mycket aktivt stödforum.

Håltimme

Man riskerar att missa vitala delar av det som utgör Uppsala Social Forum genom att bara springa på massa föreläsningar och grejer hela tiden. Så vi beslutade oss inte göra det ett tag, och undersöka utställningar, bokbord och liknande. Men först gick vi till Grand där nycirkusgruppen Tusen konster och en boll framförde sin pjäs Den lille prinsen. Det var grymt! Det var liksom en teaterpjäs som handlade om en liten pojke (spelad av en tjej) som reste runt mellan olika planeter och träffade massa vuxna som gjorde konstiga dumma vuxna grejer. Men till skillnad från vanlig teater så bakade man in cirkuselement - i stället för att dra in olika rekvisita så byggde gruppen upp till exempel en kungatron eller ett tåg med hjälp av akrobatiska formationer. I en scen där en snubbe gick om kring och räknade alla stjärnor han ägde så fick stjärnorna vara vita bollar som man jonglerade mellan varandra. Jättehäftigt. Ljudeffekterna var också helt suveränt framkallade live med hjälp av diverse kreativa redskap.

Vi stannade på Grand och åt lunch på deras veganekologiska café. Fascinerades över ordet "veganekologisk". Det var jättegott. Pasta, olika bönor och linser, hoummus, mjölksyrade morötter. Fast de borde ha havremjölk i stället för sojamjölk att ha i kaffet. Det löser sig bättre. Dock ser det otroligt häftigt ut när sojamjölk försöker lösa sig i kaffe. Prova själv - perfekt veganekologisk underhållning för regniga majdagar.

Sedan gick vi till ÖG igen och kollade på bokborden. Köpte "No logo" till ett fördelaktigt pris. Den borde man ju ha läst. Fyllde i en ett-kryss-två-grej från Svalorna, och för det fick jag en jättefin blå tenniströjorna. Wow! Pratade med några SUFare som ville ha med mig på deras 1 maj demonstration. De höll med om att mitt jobb som personlig assistent var ett godtagbart skäl att arbeta på arbetarnas fridag. Hängde lite vid Globalen-bordet, som hade ett mycket bra läge på nedervåningen. Bra promotion. Schyrre.

Patientens vanmakt - är demokrati en lösning för sjukvården?

RFHLs andra föreläsning handlade om patientdemokrati. Ungefär 20 personer var närvarande, återigen på ÖGs nedervåning.

Staffan Utas pratade alltså om den vanmakt som många patienter känner inför den behandling de får. Speciellt diskuterades här patienter med psykiska besvär. Som diskuterats i morgonsessionen så är ofta piller det som erbjuds i form av behandling. Detta känns fel för väldigt många och nedbrytande för självkänslan att få psykisk hjälp av en tablett i stället för av en människa, så att säga. Men läkare lyssnar ofta inte till patientens problem: Tablettberoende förnekas ofta, beroende av SSRI-tabletter förnekas generellt, biverkningar förnekas.

Men har man då rätt att få hjälp utan medicin? Ja, alltså, man har rätt till behandling. Man har också rätt till att avstå från behandling. Men om inte patienten gillar den behandling som erbjuds så står man maktlös, och får välja mellan ingen behandling och behandling man inte vill ha.

Staffan kritiserade den inom sjukvården härskande så kallade evidensbaserade behandlingen, och menade att den inte byggde på vad patienten faktiskt vill ha.

Efter Staffan hade pratat tog en patient vid namn Kurt Nyberg vid och berättade om sina erfarenheter av sjukvård. Han berättade mycket personligt om sina upplevelser efter han drabbats av reumatism. Läkaren ville ge honom cellgifter vilket han inte alls tyckte om. Han stod dock emot. Senare kom han i kontakt med ett rehabiliteringsteam som körde en helt annan approach baserad på individanpassad sjukgymnastik, med mycket lyckade resultat.

Avslutning

Så var det dags för Le Grand Finale. I stora salen på ÖGs övervåning stod bord och stolar uppställda för gruppdiskussioner. Det var fullt med folk. Jag och Henrik slog oss ner bredvid en kille som hette Alberto och en kvinna från Uppsala LS som jag har glömt vad hon hette.

Marcus från USF hälsade välkommen till avslutningen, och påpekade ett viktigt tryckfel i programmet: Det ska inte stå "avslutning". Det ska stå "fortsättning". Jag väljer att göra samma fel i denna text och lämnar det till läsaren att göra rättningen själv så att symboliken bibehålls. Sedan pratade Hans Abrahamsson från freds- och utvecklingsinstutitionen vid Göteborgs universitet. En kraftfull talare, både vad gäller lungkapacitet och . Han pratade om globaliseringen ur ett dialektiskt synsätt: Vi har dels den företagsstyrda globaliseringen, sen har vi sociala rörelser som motreaktion på denna. Han ställde fyra frågor till deltagarna att diskutera runt borden:

Om att skapa breda allianser - hur ska vi använda oss av den nya alliansen för att få med facket, kyrkan och andra stora folkliga rörelser?
Om samröre med makteliten - hur ska man försöka påverka politiker på kommunal nivå med konfrontativ dialog etc.?
Hur ska Uppsala Social Forum förvaltas - hur ska kontinuitet hållas mellan de årliga forumen?
Om kopplingar mellan frågor på lokal och global nivå - hur påverkas Uppsala av till exempel GATTS?

Sedan tog gruppdiskussioner vid. Det här var väl ungefär vad vi pratade om vid vårat bord:

Breda allianser uppnås genom ickedogmatiskt samarbete - att hitta skärningspunkter där man kan samarbeta. Till exempel kan nämnas Uppsala Fredskoalition, en bred allians som trots vissa inre slitningar håller ihop. Andra exempel är förstås de Sociala Forumen. Världsbutikerna nämndes som ett ställe där vänstern och kyrkan samarbetar. Vi pratade om att Uppsala-frågor hade "glömts bort" lite under forumet, det var väldigt synd till exempel att punkten om Uppsalas hemlösa blev inställd då det är en råviktig grej.

Vi gjorde observationen att ingen av oss fyra hade någon vidare koll på kommunalpolitik. Men det borde man ju ha. även om man kan känna att man inte identifierar med något parti så kan man prata med individuella politiker om specifika frågor osv.

Vi pratade om den finfina Aktivistkalendern där man kan se vad som är på gång. Vi tyckte också att någon organiserad resa till European Social Forum vore kul. Vi funderade över vad Skåne Social Forum har gjort för att uppfölja och nå kontinuitet.
Vi pratade om hur globaliseringen påverkar alla lokalt genom hur företag flyttar runt sin verksamhet. Alla är också konsumenter och borde ha ett intresse av var varorna kommer ifrån och hur de är producerade. Vi pratade också om att kännbara konsekvenser av nyliberalism kan ta sig uttryck i främlingsfientlighet om inte de globala kopplingarna förstås.

Efter borden hade fått diskutera internt så skulle det hela sammanfattas. Personer från borden fick berätta vad de hade pratat om på de individuella frågorna. Hans Abrahamsson förde ordet. Några grejer som var uppe:

Alberto som satt vid vårat bord tog upp det faktum att vi har en pågående Kommunalstrejk som borde tas upp. Yttrandet möttes av omedelbar respons och applåder från stora delar av forumet. Hans tog tillfället i akt och föreslog att mötet skulle ge i uppdrag till organisationskommiten att uttala ett stöd till strejken från forumet. Det möttes av ett rungande "Ja". Det demokratiska i ett sådant beslutsförfarande kan förstås ifrågasättas.. Men hursomhelst råder det ingen tvivel om att frågan engagerar många av de deltagande. även om det inte är just Uppsala Social Forums, som förening, uppgift så vore det trevligt om till exempel de deltagande föreningar som vill kunde göra ett gemensamt uttalande, tycker jag. Just för att sätta handling till orden om att få den globaliseringskritiska rörelsen och fackrörelsen att närma sig varandra. Eller nåt.
Ett uppföljningsmöte till Uppsala Social Forum ska hållas den 18 maj på Cemus.
Någon tog upp att Cemus var en dålig lokal ur handikappsynpunkt. Detsamma kan väl sägas om ÖG. Viktigt, tycker jag. Lämpliga lokaler till typ cafékvällar har diskuterats. På USFs mailinglista läste jag att Daniel Lundgren nämnde Vänsterpartiets Bokcafé. Jag pratade med Staffan Utas häromdagen och han hade föreslagit att man kunde vara på Valegården, något som även föreslagits av dess ägarförening Verkstan. Båda förslagen är bra, tycker jag. På Valegården har jag varit och ätit lunch någon gång, det är mycket mysiga lokaler.
Det berättades att Föreningen Offensiv Folkbildning hade bildats under forumet på fredagen, av ett antal folkhögskolor. Låter mycket intressant.
Bussresor till European Social Forum skulle mycket riktigt anordnas av bland annat Fältbiologerna, tror jag det var. Perfa.
Det ska också vara en alternativ konferens vid G8-mötet i Geneve den 28 maj.
Det pratades om att det borde finnas något alternativ till Uppsala Nya Tidning. Personligen tycker jag att fler borde skriva upp sig för prenumeration på Fria Tidningen, som Stockholms Fria vill starta direkt de får drygt 2000 prenumeranter.

Ja, det var lite saker som sades. Sedan avslutades forumet med feta applåder och jag tror att det var många som gick därifrån med en känsla i bröstkorgen av att en annan värld indeed är möjlig. Östgöta Nation städades raskt upp och endast några unga rebeller klagade över att det inte blev av någon demonstration i regnet.

Simon Kågedal

Rättelser:

2003-05-08: Ingor Lind skrev och redde ut viss förvirring kring Valegården och föreningen Verkstan. Det är inte själva stället som kallas Verkstan, som jag hade skrivit.