Sporadiska betraktelser

Med sporadisk menar jag alltså att de kanske kommer en smula oregelbundet och/eller är en smula osammanhängande. Alltså, att de helt enkelt, både till konstruktion och karaktär, är tämligen sporadiska.

25/9 -2005
London är mycket längre bort nu. Jag var där nyligen och kände att det inte bara var mig det var fel på, inte bara mina förutsättningar som åt på mig - det är staden som har ruttnat. Människorna blir sjuka, elaka och fula av att all stadens förträngda, undangömda skam som sedan länge har börjat jäsa, förmultna, mögla, ruttna. Hela London har blivit mögelskadat; blivit fuktigt, mjukt och svampigt. Husen, människorna och atmosfären.

Själv har jag aldrig älskat september så mycket. Jag har aldrig tidigare så intensivt velat vara precis där jag är, precis just nu. Stockholm är höstrött och vackert. Ljuset är så vackert nu, till och med mörkret är vackert. Jag har det inte tråkigt och stabilt, det rör sig ständigt, men inte tillräckligt för att skaka mig. Jag och Stockholm har fått en nytändning i vårt förhållande. Vi älskar varandra mer än någonsin.
Det jag skrev i oktober 2003 stämmer inte längre.

Det är ändå märkligt hur man är tvungen att åka iväg för att uppskatta det man har hemma. Och hur man behöver bli äldre för att inse hur ung man är. Veta mer för att veta hur lite man vet, som det brukar heta. Jag har så att säga aldrig tidigare varit så ung och dum.


30/6 -2005
Midsommar, och jag återvänder till en plats där jag existerar bortom dig, bortom min musik, bortom min familj där Jag är Jag så intensivt att jag försvinner och blir ingenting. inte ett enda ord undslipper mig och visar vad och vem jag är eftersom jag så intensivt upplever att jag är luft och drömstoft.

(åååh, berätta för mig om london! Om lukterna och ljuden och hur solen precis når ner över taken till uteserveringen på Benjis vid Oxford Cirkus där man får en äcklig kaffe för 65p och personalen känner mig och vi hälsar, de flirtar lite och jag är morgonstressad men hövlig och känner mig lite varm att någon ändå bryr sig i stan som är så kall att jag hatar den och saknar den. London är maken som slog mig och ju mer han slår ju mer älskar jag och hatar jag. Kaffepausen och nikotinkickarna på carnaby då det alltid var lite för kallt och byron såg snö för första gången i sitt liv. Parkerna, den dyra ölen och dåliga musiken, hur vi klagade över de söta popcornen på bio, alla biografer, kaffet, den dåliga maten allt det som var mitt liv och min tid och som är london. Berätta för mig om klubbarna jag aldrig gick på, hur skyltningen ser ut på libertys, vad sommarens frappuccinosmaker är på starbucks och om de fortfarande spelar joni mitchell runt lunch och stängning, om mina vänner är kvar, om ni är kvar, om lauren är kvar. alla trängda trångsynta trånga svenskar som jag är en av alla dom som. Visa mig parkerna i gassande middagssol och påminn mig om soho i skymningen. Ge mig tillbaka minnena av staden som jag aldrig blev hemma i men som nu ger mig hemlängtan.)

Jag skulle kunna bli cynisk och bitter nu för att han träffat någon ny. Men det är som att det inte är riktigt värt det. Han är värd respekt och att få va lite ifred. Och att få fatta sina egna beslut. Det värsta är att jag inte riktigt bryr mig och det skrämmer mig. Det är som att jag nu måste värdera honom och det vi hade. Sanningens minut är inne: hur hanterar den ena när den andre markerar nytt kapitel? Ska man gråta, lägga spydiga kommentarer och hata detta hans nya intresseobjekt? Eller säga något gratulerande men sarkastiskt? Arg eller ledsen eller glad att det nu är över? Eller blankt likgiltig? ändå var det så förutsägbart. Han var ju så rädd att jag skulle ha träffat någon att det var självskrivet att han hade eller tänkte börja träffa någon. Jag är ju så osmickrande destruktiv att jag letar reda på saker han skriver till henne och då gör det plötsligt ont för han använder vårt språk. Våra ord och uttryck. Allt det där som föddes ur våra känslor och situationer ger han nu bort till någon annan och det känns som att det är mig han säljer utan att fråga om lov. Och då gråter jag. Men bara då. Jag vill ha tillbaks mina pengar, min skiva och min favorittröja (och en liten bit av mitt minne och mitt hjärta) och sen är jag nöjd.


13/6 -2005
Premiärnerverna gör sig påminda. Tiden går snabbare. Nerverna ligger utanpå huden. Alla höjder är högre, sår gör ondare och ljud är starkare. Några dagar kvar. Och jag älskar det. På något paradoxalt sätt. Jag mår fruktansvärt, men vet att även om jag bara skulle må såhär resten av mitt liv skulle det vara värt det och jag skulle inte ångra något.

I lördags var det ensemblefest på närsholmen, en overkligt vacker plats. Ett naturreservat som ser ut som en svensk variant av en afrikansk savann (vindkuvade tallar, stenstrand och gråblått, salt hav) och en lagom stor, rödvit fyr längst ut på halvön. Nästan omringade av havet grillade vi, spelade kubb och söp till i fyrvaktarstugan. Dagen efter hade jag en fil på skrivbordet, skapad 05:35.

Òförlåt. jag menade inte att blir så full.
jag menade inte att fyren och jag skulle blinka i sånt samförstånd. gå mellan mörker och ljus så samstännigt att jag var tvungen att ligga på muren och sjunga mitt i natten. gå ifrån festen för att sjunga hela sången som sammanfattar mitt liv, och det var inte meninge att bli så full att mitt liv (eller det jag minns av det) spelar roll igen. det var inte med flit och jag menade inte heller att blir försmådd utan att ens föreslå någonting.
fan jag är för full för att sammanfatta kvällen. men det var vackert. och jag sjöng när jag var ensam.Ó
Och det var nog riktat till honom, men jag sa det mest till mig själv.

Om fyra dagar har vi premiär.
Om tre dagar är det ett år sen han och jag träffades.
Om två dagar får jag veta om jag kommit in.

Dagens betraktelse:
Sinnenas minnen. Jag lyssnar bara på musiken från London. Det känns liksom inte aktuellt att gå tillbaka till det gamla. Jag har en playlist i iTunes som går och går och går. En blandskiva jag fick. Hörseln tar mig till London. Men jag äter inte samma mat. Inte längre havregrynsgröt, couscous och stekta ägg (som jag borde vara allergisk mot). Jag har (medvetet) inte heller samma kläder med mig och ingen tar i mig som han gjorde. Känseln säger att jag är i Sverige, ensam. Synen talar vi bara inte om. Foton är platta, bleka skämt. Lukterna... Och mitt enda vittne är ett lika abstrakt minne. Nej, bara musiken tar mig tillbaka.The Radio Department - Strange things will happen. Bloc Party, The Zutons, Kings of Convenience (framför allt Kings of Convenience) Happy go Lucky och David and the Citizens. London. The Clash såklart. Smiths. De går och går och går.

Jag är som Botten som vaknar ur sin midsommarnattsdröm och har ett svagt minne av att ha varit och ha känt, men ingen i världen kan sätta ord på allt jag upplevt eller vad jag tror mig ha varit. ÒWhen my cue comes, call me and I will answerÓ Jag bygger någon nytt nu. Jag är fortfarande inne i den Òretrospektiva fasenÓ. Jag tror jag ska vara här ett tag. Tills jag är klar med det.

Man blir dramatisk i gryningen..


26/5 -2005
Konstigt det där med att vara "hemma" och hälsa på. För det är ju hemma. Men jag bor inte här egentligen. Jag bor på Gotland. Tills nästa chans dyker upp (som när man trampar på en kratta ungefär). Underligt att vara här. Hans saker ligger fortfarande i hallen. Allt är kvar. Efter han åkt orkade jag ingenting. Jag hade glömt hur mycket känslor som bor i ett hus. Men... Ja. Så här är det nu. Och han har rätt att vara arg, kall och grym. Han ringde inte på min födelsedag. Men jag ska slänga sakerna, städa och möblera om. Och sitta ensam med min sorg och mitt samvete. Förträngning är hjärnans vackraste mekanism. På lördag avgörs mitt liv. Kanske.

Jag är 21 år gammal. Firad av främlingar. Ett stiligt och omtänksamt firande, men med det främmandes artiga distans. Och jag bara saknar att få höra hemma, att få vara med, att vara trygg. Jag har varit rotlös i nästan ett år.

Inga band. Var med vem du vill. Var hur arg du vill.
Men minns något av det fina.

Försöker man fly ifrån verkligheten kan man ge sig på att den hoppar upp och lappar till en i ansiktet (tänk dig dendär krattan som du lagt ifrån dig i trädgården, som en bula i din panna hittar en tidig morgon när du ska hämta posten). Man får då sätta sig ner och ta ett snack och komma fram till hur pass mycket man ska behöva besvära varandra. Jag skulle kunna lova verkligheten att om den låter mig vara ifred skulle jag kunna bara tänka bort den som om den inte fanns. Jag har en underbart trevlig egen värld som jag kan leva i och om verkligheten bara lät mig skulle vi kunna leva i samförstånd utan att behöva besvära varandra nämnvärt.

..och jag vet att du skriver bra. fint. skriv om allt. skriv om oss. Var kall och distansierad. Knulla vem du vill. Hoppas det känns bra.




5/5 -2005
Jag är tillbaka. Kan ni förstå det? Knappt att jag kan. Det är vimsigt och rörigt, men jag är hemma. Och hemma är bäst. Det är tungt att återvända och att få perspektiv på saker och ting - men ännu tyngre, att inse att man inte fått perspektiv på allt. Jag är hemma och försöker sortera bland mina gamla spöken. Fast jag är mig lik - jag flyr fältet igen. Jag har knappt varit i Stockholm i tre veckor innan jag åker till Gotland för att återuppta mina drömmar och planer och kanske faktiskt lära mig något. Jag ska hänga lampor och trycka på knappar och leva Shakespeare. Ifall ni är nyfikna på hur jag har haft i london det har jag relativt kontinuerligt skrivit blogg på www.susannahedin.tk. The Cheer-adressen gick sönder, men det går att få tag på den via bloggen.

Jag är alltså på Gotland till slutet av augusti. Jag är i ett helt nytt emotionellt tillstånd, trots att jag känner igen vissa drag. Jag har ju min så kallade konstnärssjäl att tampas med. Hrm. Ett skepp kommer lastat med vrakdelar och förlista känslor. Och jag flyr igen för att... ja. lappa ihop mig själv tills jag fungerar igen, men sen kommer jag återvända och falla isär igen. Så har det brukat fungera, men någon gång ska man väl bryta negativa mönster. Saker och ting ska tas tag i. Jag är bäst på att fly problem. Fast den här gången är det inte bara en flykt, det är en dröm i sig. En plan, en förhoppning som jag fan ska göra det bästa av. Och i vilket fall är jag tillbaka på hemmaplan. Vi får se hur allt artar sig, men jag är fan hemma. Ett myrsteg i taget för att återknyta till det gamla. Försiktiga sms, smyga in på arbetsplatser, commnitys. Viska: hej jag är här är du där? Numret är det samma, hör av dig. Jag har saknat dig.

4/9 -2004
Jadå, hörrni. Då var det dags. Om en timma och 20 minuter kommer en taxi och hämtar oss för avfärd till flygbuss Destination Skavsta. Jaja, man ska bojkotta Ryanair, men det visste jag inte när jag köpte min biljett. Eller nåt. Jag kommer iallafall föra resedagbok i ett litet IT-kollektiv. på www.thecheer.tk så kan ni följa våra eskapader. Eller några av dem. Just nu är jag mest hispig. Jag hoppas på del i ett lägenhetshotell-flatshare med Andreas och Rickard, och så hoppas jag på Starbucks på Oxfordstreet. Då, pojkar och flickor...
Möt mig i London.

5/8 -2004
Några dagar var det ja... heh. well, det skrivs nu iallfall. Och den här gången vet jag mer. Det är snart två månader och jag är inte förvirrad längre. Hopplöst är det inte längre och the notorious single tar semester. Till och med framtidsångesten är driven till sin spets - det är nu jag ska välja. Snacka livskris. Jag rymmer ifrån universitetet och jobbet och drar till London. Bara sådär. Och rätt så länge dessutom. Iallfall för ett halvår. Verkar det som nu. Jag behöver det. Jag kan inte stanna. Skrota kan jag göra vart som helst, tror jag. Något lite större måste hända. Ta mig härifrån. Jag är bara så nervös att det enda jag kan tänka på är vilka kläder jag ska ha med mig. Jag försöker skärpa mig och tänka på bankpapper och anställningsbevis och hyror och löner och sånna vettiga saker men kommer på mig själv med att tänka att det löser sig bara jag kommer iväg. Haha, jag slutar visst aldrig fly ifrån saker. ändå känns det någonstans som att eftersom jag inte är så förvirrad längre så har jag ändå slutat fly från något. Så det väger upp. Och, faktiskt, man kan aldrig veta helt säkert att en människa menar det den säger. Men man kan känna på sig. Och hoppas. Hittills har jag aldrig haft fel med det jag känt på mig, på gott och ont.

Klockan är mycket och min hjärna känns en aning överhettad. Detta blev varken en krönika eller en betraktelse. Mer som en anteckning. Eller ett meddelande. Jag vill bara på något sätt komma igång igen, även om det blir dåligt eller taffligt eller fel. Jag vill börja läsa igen, rita, sy och tänka igen. Fast jag har varit hjärndöd och bedövad i ett halvår så det är inte så lätt. Att komma igång igen. Men jag har någon som väcker mig. Får mig att börja tänka att jag eventuellt någon gång kanske skulle kunna tro på människor igen. Kanske. Men tanken är väckt. Och nu ska jag ge mig själv en ny chans att skapa en ny tillvaro, inte lika naiv, inte lika grön. Låter jag inte positiv (för att vara jag iallfall)? Det är ju trots allt sommar... men jag tror att jag kommit på ett sätt att klara mig igenom den här hösten också. Det finns mycket hopp just nu.

21/6 -2004
Okej. I'm back. Nu är jag förvirrad. Mer än vanligt, för jag känner inte igen mig själv. Man skulle kunna säga att jag spårat ut. Eller - det hopplösa dejtandet har spårat ur. Jag kommer inte ifrån det, trots att dejtföremålet är bra och fint och whatever. åh, jag vet inte. Jag börjar misstänka att det hela beror på, inte otur som jag velat tro, utan snarare min cyniska inställning. Att jag automatiskt tänker "han snackar skit". Vem det än är så försöker han bara snacka bort mig och ljuger. Jag ser för ofta hur folk spelar så medvetna spel. Sen försöker jag tänka att det kanske inte spelar nån roll eftersom man ju egentligen har kul just då, men.. Det är inte så lätt, för om jag tänker så så blir jag en av dem. Som inte lovar nåt (eftersom jag inte tror på löften) eller den som ger löften som bara gäller när man träffas. Fy fan. Eller om vi vänder på det - första bästa som verkar mena vad de säger sliter jag tag i och knyter till mig trots att jag från början till slut ser hur fel det kan bli. Tja. Hellre det än att vara alldeles ensam. Tror jag. Bara jag inte förstör något. För det tog ett tag innan jag insåg att det fanns en stor risk för det. Jag kanske har sönder. Men jag vill ju. Det kanske inte är bara för att denhär gången.. Suck. Ja. Här är jag nu iallfall. Jag vet mer om några dagar.

5/1 -2004
Tillåt mig återknyta till betraktelsen från april 2002. Jag träffar dem alltid en gång till. Och det blir alltid märkligt. Fan också. Bröder och systrar: Det är Januari! Näst februari, årets mest onödiga månad. Februari slår med hästlängder, men den dagen den sorgen. Eller.. Lite kan man sörja nu över att februari är extra lång i år. Jippie. Vi är inne i mörkrets, tristessens och de många gråa nyansernas månad. Hurra för oss. Känner ni nu att jollovet stärkt våra hösttrötta själar? Inte? Nej, just det.

17/10 -2003
Jag är så fantastiskt trött. Men på ett bra sätt. Förra hösten var jag jobbigt trött, nu är jag roligt trött. Jobbar mycket, repar mycket, men jag använder ändå min tid som jag vill. Jag vill inte ändra på något av det jag gör. Sen kanske jag saknar vissa saker... Vissa personer... Men... Det är inte riktigt upp till mig. Saker och ting kan bli väldigt uppochnervända väldigt snabbt har jag fått erfara. Det är sånt man får leva med. Det där hopplösa dejtandet övergick i nåt annat ett tag, som ni kanske förstår, men jag verkar vara tillbaka på ruta ett igen nu. Kanske var det lika bra? Kanske var det inte alls det... men det är som sagt inte riktigt upp till mig. Rörigt. Ny upptäckt - hela september är en enda längtan bort. Aldrig vill jag vara där jag är i september. Förra september var jag i Göteborg flera helger i månaden och i år vissa andra mindre städer i sverige. Fan, det är ju ingen idŽ att skriva en betraktelse om man ska vara kryptisk och trött. Tillåt mig återkomma...

10/2 -2003
Framtidsångest. Vad gör man efter gymnasiet? Jag går i tvåan och tar ut problemen i god tid i förväg. Detta är nog det enda jag gör i god tid just nu... Tänk om det kunde vara tvärt om - att jag gjorde allt arbete, plugg och alla måsten i god tid och bekymrade mig natten innan viktiga saker istället för att bekymra mig i förtid och slita häcken av mig natten innan inlämningar. Iallfall - nu är läget sånt att jag och mina bekanta fördriver rasterna med att göra komplicerade ekonomiska kalkyler på skolavgifter, studielån, bidrag och deltidsjobb, arbetstid, pluggtid, sovtid och fritid. Det går aldrig ihop. Kontentan är i princip att antingen bor man hemma tills man är tretti, flyttar runt mellan olika folkhögskolor eller byter karriär. Vilken karriär är det nu man ska satsa på - det är ju DET som är The Issue här. Fortsätta med teatern, förändra världen och ha ångest? Eller kanske bli stans coolaste saxofonist och spela byxorna av alla killar som tror att tjejer inte kan spela? Eller glasblåsare och stå som en apa i bur på skansen och blåsa en massa balla grejer som trotsar naturlagarna? De två första känns iallfall lite realistiska... *hrm* Men mitt i mina storslagna funderingar kläcker en vän till mig ur sig "Jaja, teater i all ära, men det viktigaste är ju ändå i slutändan att tjäna så mycket pengar som möjligt". Mina idealistiska nerver går sönder. Nej tack, jag lever hellre på knäckebröd och nudlar bara jag får göra något jag tycker är roligt. Så mycket vet jag ju iallfall. Jag får nog snällt bo kvar hos mamma och betala dyra pengar för teaterkurser, ha sunkiga deltidsjobb och vänta på att träffa människor som också vill starta en egen källarteater på söder. Och det är ju faktiskt ett och ett halvt år innan jag alls måste bry mig. Egentligen. Leve pretentionen.

18/12 -2002
Jag är allergisk mot vintern. Det är nu fastställt, jag ska bara skaffa mig en läkardiagnos också så jag helt samvetsgrant och juridiskt försvarbart kan gå i ide. Hur kan mänskligheten kalla sig för den mest intelligenta rasen på jorden när de inte ens kan anpassa sig till omgivningen tillräckligt mycket för att inse att vår organism inte fungerar naturligt under vinterhalvåret? Det frustrerande med hela situationen är att ingen accepterar de människor som kommit till insikt - vi som förstått att en tremånaders sömn bara är av godo. Möjligen skulle jag kunna gå med på den kompromissen att vi under denna tremånaders period (mitten av november till mitten/slutet av februari) skulle sova endast 16 timmar och vara vakna i åtta, men att dessa åtta timmar skulle tjäna som "inputsignal" inför den kommande våren: man skulle få se en massa filmer, pjäser, läsa böcker, äta god mat, umgås med trevliga människor och dylika sysselsättningar som helst på något sätt involverar te, filtar och/eller vänner. Man skulle inte behöva göra något av dessa upplevelser förrns våren kommer och man börjar återgå till ett mer vaket vardagsliv. Då har man haft tid att bearbeta sina nya erfarenheter och kan göra nåt riktigt vettigt av det, istället för alla dessa halvmessyrer som man tvingas till i vanliga fall.
Detta är ett statement, och ett (enligt mig) vettigt och realistiskt förslag. Detta är alltså mitt bidrag till den mänskliga allmänhälsan.


17/4-2002
Jag är evigt dömd till evigt dejtande. Det har jag förlikat mig med och är faktiskt ganska nöjd med. Men det jag på senare tid kommit på är att jag tydligen också är dömd till att springa ihop med mina dumpare/dumpade inom en månad efter detta tillfälle - både till mitt och den jag möter's stora förtret och obehag. Lyckligtvis har trenden varit den att jag springer ihop med dem en gång och sen aldrig mer. Numer går jag runt i nervöst tillstånd inför detta enda sista ofrivilliga möte för att sedan kunna slappna av i den fasta förvissningen att jag aldrig behöver träffa dem mer. Bara inte Vinden vänder, så att säga... Senaste exemplet var imorse på tunnelbanan när jag såg fredagens nya bekantskap (som inte ringde) generat jäkta förbi längre bak i vagnen med ögonen maniskt fästa överallt utom å den plats där jag satt. Som alltid är det precis den sortens killar som förefaller sådär äckligt snälla och lagom och charmerande.
Jag har bara att erkänna att jag:
1. Fallit till föga för den värsta av de amerikanska sederna - dejtandet
2. Kunnat konstatera att klyshan att man bara faller för dem man inte kan få faktiskt stämmer
3. Tittar alldeles för mycket på Sex and the City och borde sluta med min pretentiösa (men för mig ganska unerhållande) skrivstil eftersom jag låter som något ur ett StockholmsTjej-program.

Tillbaka till första sidan
Aktioner / reaktioner i gästboken
eller till susanna(at)helgo.net beaktas.