Grand Canyon.
Två uttorkade flodfåror enas.
Här kunde en gång rasande vattenmassor kastat sig mot varandra,
för att sedan störta vidare med enade krafter.
Här kunde enorma naturkrafter under årtusenden
ätit sig ner igenom berget, millimeter för millimeter,
för att sedan virvla
runt och slipa ner massornas hårda raka kanter.
Här kunde vattnet ha slipat kanterna, rundat formerna,
skapat håligheter och rum.

Så var det aldrig här.
Inte här på Tyska Brunnsplan i Gamla Stan.
Men känslan består.
Spåren av det som aldrig varit låter sig skönjas.
Här kunde man se vindens finslipning av ytorna och vattnets väg,
där det letat sig fram mellan stenarna i fåran.
Tiden har ärgat och eroderat, slitit ner och förbrukat.

Hela torget öppnar sig välkomnande mot söder.
Marken sluttar svagt mot dig.
Mittkroppens konkavitet verkar omslutande.
Ett vatten skulle inte ha några problem att leta sig ner här.

Perspektivet överdrivs och himlen blir ett litet, blått tak.
Mäktiga skärmar av fasader tornar upp sig.
Floden som aldrig fanns har blivit en liten, liten bäck
av japaner, finnar, tyskar och norrmän.

Bäcken sipprar fram mellan kullerstenarna.

[del ett] [del två] [del tre]