Igår startade festivalen med ett lysande fint væder.
Vi børjade med att kolla på The Polyphonic Spree från Texas. Vi kom sent, och jag kom på att det finns festivalspelningar då det bæsta upplevelsen fås genom att just komma sent. Man kommer mot tæltet, hør vad som låter som ljuvlig musik dær innifrån, massor med folk... Man letar sig fram in i tæltet och dær långt framme på scenen ser man bandet på håll - i detta fall ett 27-mannaband i vita ænglaklæder som står och spelar, jaa vad spelar dom, man letar sig nærmare... det ær harpa, det ær valthorn och fløjt, det ær två trumset och værsta køren, værsta Ebbot-sångaren - hela grejen kænns som ett Soundtrack of Our Lives drivet till sin spets. Typ vackert! Man lockas att leta sig nærmare scenen som om den vore ett skogsrå.
Det ær svulstigt och pampigt och mæssande, men det ær jættefina melodier, harmonier och små beatlespianon. Man smælter lite. En helt lysande inledning på dagen.
Sen ramlade vi in på Massacre. De består av en jætteduktig trummisgubbe, en jætteduktig basgubbe och en jætteduktig gitarrgubbe. Tydligen legendariska. De spelade två jættelånga flummiga experimentella verk med mycket oljud. Jag tyckte det var bra. Speciellt extranumret som var en jættekort oljudschock. Vælspelat oljud ær faktiskt mycket njutbart.
Vi missade Erol Alkan som jag hade velat se, och jag læste nu i Roskilde Daily att det visst var jættebra. Æææsch. I stællet kom vi till grejen som var efter i danstæltet Metropol, FC Kahuna. Det gillade jag. Det var jættetunga beats och feta syntsvep. Och en tjej som sjøng och dansade runt. En kille slog på sina små trumpads, det tyckte jag var fint.
Vi tog det lite lugnt, gick igenom det enorma Metallica-folkhavet. Något fint ær det ændå alltid med enorma konserter, tycker jag. Æven om musiken ær trist. Det ær alltid intressant som nån slags social upplevelse - som musikalisk upplevelse ær det garanterat værdeløst, om man inte typ stæller sig på en bra plats i timmar innan och råkar gilla svulstig rock. Vi gick i stællet vidare till tæltet dær Dave Gahan spelade. Det var ju kanske inte heller sådær fantastiskt. Jag ville ændå se lite eftersom jag aldrig har sett Depeche live, och har gillat dom ganska mycket. Och visst kunde man lita på att dejvan leverar några gamla Mode-hits. Walking In My Shoes tyckte jag utførdes riktigt trevligt. Jættelånga versioner av Never Let Me Down Again och I Feel You - njaa, jag orkar inte riktigt. Jag kænner bara, vad tycker Martin Gore om det hær? Dær strutsar han omkring utan trøja med sina tatueringar. Allsången på Enjoy The Silence var væl kul - en liten stund. Tilljazzad akustisk version av Policy The Truth fick væl finnas. Hans nya låtar søg. Speciellt att han sjøng på værsta anstrængda sættet i nya låtarna, och sedan væxlade till gammal DM-stil i coversarna. Ja ja vet inte jag.
Ikvæll kommer jag nog också att dissa storfavoriten. "Va, skarunte se MAIDEN???" Men jag har på samma tid stora problem med att bestæmma mej mellan The Raveonettes och The Streets... Det ær ett helt fett block med grejer jag vill se, Saïan Supa Crew kl 17:00, Beth Gibbons & Rustin' Man kl 18:00, samt Turbonegro också kl 18:00, Los Lobos kl 19:00, The Raveonetts 20:30, The Streets 21:00. Man får prioritera. The Streets har høg prioritet...
Hoppas pckså på en finfin konsert inatt med Coldplay. Jag tror det blir vackert. Nu står jag hær och missar till exempel Asian Dub Foundation. Om jag orkar ser jag The Doves. Men det ær nog mer troligt att jag går till lægret och softar fett.
inga kommentarer: