|
| JonLundmark/Cykelolycka |
Logga in! |
| Hörnan | HörnansStartsida | StoraHörnan | SenasteNytt |
Olyckan:Jag hade precis blivit frisk efter en jobbig förkylning. Trots en mulen dag efter en regnig natt så kändes luften ganska ljum och skön så jag åkte på fest. I Anders korridor satt glada människor och drack och åt. Jag satt mest och sippade på min Royal Swan (whisky som jag köpte i Spanien) och tog det ganska lugnt med drickandet. Vi lyssnade på lite skivor och samtalade. Jag pratade med Jonas på telefon om att träffa honom, Åsa och Magnus på puben Katalin. Resten av festen gick ut på någon studentnation, men jag kände ingen brådska att dra och stannade med de två personerna som inget kårleg har - pratandes och drickades whisky. Jag måste ha sippat mycket fortare då och måste på någon timme säkert fått i mig nånstans mellan en och två deciliter whisky. Efter den timmen upptäckte jag att tiden gått och sa adjö, hoppade på min cykel för att möta mina andra vänner på puben.Under den plötsliga fysiska aktiviteten gjorde alkoholen plötsligt stor verkan och jag var nära att vingla omkull. Tänkte att jag måste skärpa mig och gjorde det. Vinglade lite mindre tills dess att jag nästan framme vid Katalin fick möte av två personer som cyklade i bredd. Vägen är väl inte speciellt smal just där, men lite trångt blev det tyckte jag. Så jag drog mig lite åt höger och körde in i trottoarkanten. Klockan var cirka 0030. En stund senare står jag framför tågstationen (drygt 100 meter från olycksplatsen). Det svider lite på kinden, mina glasögon är trasiga och när jag rör vid det som svider så verkar det som det kanske blöder. Jag funderar på om jag ska gå till Katalin och låta Jonas som är sjuksköterska kolla på såret, när en taxichaufför undrar om jag vill ha skjuts till Ackis (sjukhuset). Jag svarar att jag inte har några pengar, men hon skjutsar mig ändå. Den nya akutmottagningen är jätteeffektiv och det tar bara någon minut innan de lägger in mig på ett rum för observation. De sätter dropp och sen kommer de in ibland och tittar på såret, tvättar det och lyser mig i ögonen med en ficklampa. Frågar saker. Jag känner mig illamående av den övergående berusningen och kräks lite. Sen känns det bättre, jag sover ganska mycket. Vid 0730 får jag lite frukost och sen får jag gå hem, med en stor kompress i ansiktet. Jag har tre sår, ett i pannan och två på kinden. De är alla ganska ytliga och jag kan egentligen inte minnas att de under hela tiden gjort ont. Under såret i pannan var jag först ganska svullen, men nu har det gått ner. Jag lyckades trycka tillbaka glaset i bågen och böja till brillorna så att de sitter normalt. Lite färg saknas dock, skulle vart kul med en film i slow-motion där man kan se gnistrorna spruta när ansiktet skrapar i marken och färgen flyger av glasögonen. Kanske. Hursomhelst finns det en massa som jag kunde lärt mig av det här och en massa sätt på vilka händelsen skulle kunnat förändra mitt liv. Fast jag tror jag låter bli alla storvulna gester. Skulle jag bli chockfull igen leder jag cykeln. Det är faktiskt ett lagbrott att cykla berusad. Kanske ska jag gräva fram min gamla cykelhjälm och börja använda den på/efter fester!? O&O --Jon Bilder:
Kommentarer?jag vet inte vad jag ska säga... slitna klyschor som "skyll dej själv" och "don't drink and drive" passar ju onekligen in, men känns lite överflödiga. stackars lille jon, det är aldrig roligt när tid försvinner och kräkas är det äckligaste som finns! hoppas du är återställd! kram. fia.Min mamma sa att "Somliga får vad dom förtjänar.". Slitna klyschor är ju jättebra, man förstår vad folk menar utan att behöva fundera och analysera! Tycker faktiskt inte det är så äckligt att kräkas, kanske mest för att det brukar kännas så mycket bättre efteråt iofs. Jag var ganska återställd redan i måndags, sårskorpor finns kvar men de ramlar nog av snart om jag inte pillar på dom. Tack för omtanken! Kram själv. --Jon Don´t drink and drive when you can smoke and fly! /John, Barbara och Alma (det var hennes idé). Eller hur!? Och frukt är godis. --Jon Epilog:Jag borde ju förstått att det skulle bli såhär. Våra bandfester brukar ju sluta med att Anders slår ner mig och jag blöder eller pajar brillorna och vinglar hem och kräks (och morgonen efter tar någon kort på mig). Den här gången lyckades jag med alltihop på egen hand. Tack Anders för att du visade att själv alltid bränt mig. --Jon
|
