Betty och jag

På Dagens Nyheter (och de flesta andra dagstidningar) så har man dragit ner på korrekturläsningen så till den milda grad att allt möjligt börjar slinka igenom. Journalisterna förväntas helt enkelt korrekturläsa sina egna artiklar (och klara detta på ett tillfredsställande sätt). Det funkar, som ni säkert förstår, inte alls särskilt bra.

När jag skriver inlägg på bloggen så brukar jag ibland skriva ner ett antal stolpar. Några sammanfattande meningar så att jag kommer ihåg vad jag tänkte säga. Sedan arbetar jag in dessa koncentrerade små meningar i texten efter hand och till slut så är alla stolpar borta. Det händer då och då att jag råkar lämna nån gammal formulering eller minnesrad kvar i texten, men det brukar jag för det mesta märka när jag publicerar och läser igenom mitt inlägg.

_Betty

Samma sak hände troligtvis DN:s Betty Skawonius när hon sent igår kväll tryckte på publicera-knappen och skickade iväg sin artikel om Eddie Izzard vidare in i tidningsmaskinen. Artikeln är välskriven, rolig och håller överlag hög kvalitet, men när det återstår två stycken så händer något märkligt. Texten blir i det närmaste oläsbar och det tog mig några sekunder att räkna ut vad det var som hade hänt. De sista meningarna i hennes artikel har troligen hängt med från stödanteckningarna från intervjun, men har inte hunnit vävas in i artikeln. Resultatet blir intressant, som inblick i en journalists arbetssätt, men knappast särskilt läsbart eller förståeligt. Synd på en i övrigt så välgjord artikel. Man får hoppas att Dagens Nyheter tar sitt förnuft till fånga och hyr in åtminstone en korrekturläsare. Det skulle göra både oss läsare och många av skribenterna mycket glada.