§ ¶The Shins på Accelerator

Det band jag hade sett fram emot mest på Accelerator The Big One, kanske huvudskälet till att jag tyckte att det var värt att punga ut 450 spänn, var The Shins. Deras andra skiva Chutes Too Narrow är fullständigt fenomenal indiepop. Otroligt snygga melodier och arrangemang, och så sångaren James Mercers (bilden) helt suveräna knivskarpa röst.
De har släppt en tidigare skiva också, "Oh, Inverted World", som helt enkelt inte alls är lika bra. Inte lika bra låtar, inte lika bra produktion.
Live var de lite av en besvikelse. Kanske. Jag har inte riktigt bestämt mig. Huvudproblemet var att de körde en massa låtar från första skivan, som jag inte gillar så mycket och iofs inte har lyssnat på heller, och att jag störde mig på att keyboardisten la massa små grejer hela tiden med rådåliga synthljud som litegrann tog över hela ljudbilden (kan iofs ha berott på att jag stod långt fram). Jag vill ha The Shins som ett gitarrband.
Men när de körde de där grymmaste låtarna från nya skivan - Young Pilgrims, Gone For Good, Saint Simon, So Says I, Kissing The Lipless... Då var jag i himmelen och tänkte inte så mycket på att ett gäng moshpithobbitar höll på och trampade mig på tårna.
Jag tror att om The Shins skriver ett gäng till såna kanonlåtar som på nya skivan, kanske skippar den där keyboardisten eller ställer honom längre bak och skaffar en basist, då blir de grymma även live.

