§ ¶Popaganda 2004, lördagen

Vi kom dit rätt sent, missade David Sandström som Jonas sa var jättebra. Men det säger ju Jonas om alla Norrlandspatrioter. Hihi. Men vi såg i stället en annan tjurig norrlänning: Mattias Alkberg. I spöregn, vilket på något vis passade utmärkt till Alkbergs gnälliga punk. Som var jättebra. [En grej jag tycker är synd är att de fastnade för namnet "Mattias Alkberg BD". "Mattias Alkbergs begravning" och "Mattias Alkbergs lungor" var ju så otroligt mycket bättre namn. Begravningen gillade visst inte farmor, respekt för det, men "...lungor" är väl ett trevligt namn?] Jag tycker Mattias är en helskön kille. En grej som karakteriserar honom är när han avslutar och säger "tack så jättemycket, ni har varit en fantastisk publik" eller nåt sånt, och sedan slänger upp ett "fuck you"- finger mot publiken, som en reflex. Sen, en liten stund senare, när folk är på väg därifrån [fast det här såg inte jag, men Jonas berättade] så kommer han ut på scenen igen och ber om ursäkt. Det var inte meningen att rikta "fuck you":t mot publiken, utan mot trummisen, eller hur det nu var. Skitbra.

Men då jag stod där i spöregnet så tänkte jag litegrann att jag ville vara inne i Allhuset. Där skulle Sophie Rimheden och hela Mitek-gänget spela abstrakt minimalistisk electronica. Men nu var det kört. Kööö. Och det ska fan vara en Stockholmsfestival för att man ska behöva köa i tvåhundra år för att komma in och se vissa artister. Det dumma är att jag misstänker att merparten av de som är där inne inte är där för Sophie Rimheden eller Johan Fotmeijer, utan för klubben (denna kväll, PuNK och Metropolis) och värmen. Medan folk (som jag) som vill se en viss artist stängs ute. Lite synd. Tycker jag.

Men! Molnen sprack upp och jag kom återigen ihåg att det är ju därför man är på musikfestival. För att molnen spricker upp och solen kommer fram. Vi gick och såg Monkeystrikes, du vet hon som sjöng med Souls och som gjorde "adios amigos" med Marit och som heter typ Cecilia... Nordlund? Hennes band. Jag tyckte det var bra.

Ja. Vi hade vid detta lag blivit ett ohanterligt stort gäng - jag, Henrik, Pernilla, Johan, Malin, Jonas, Åsa, Cecilia - så de tre sistnämnda gick och såg David & The Citizens medan vi andra såg Kung Henry (den värsta). Kung Henry var stundtals helt briljant, när han körde sina spoken word grejer. Emellanåt var det lite trist dock, t ex när sidekicken skulle få köra sin grej över nåt eminembeat, om jag minns rätt. Skittråkigt. Men Henry var bra.

Ja... Sen CDOASS.. Som jag hade för mig att jag sett förut, men jag kommer inte ihåg så mycket. För det här var ju riktigt bra svängig new wave-pop. Så här borde Franz Ferdinand låta. Hehe. De presenterade sig f.ö. som "Hej, det är vi som är The Rapture från New York". Kuligt. Men de gör sin grej bra tycker jag. Sen såg vi väl lite Nicolai Dunger också. Men nu ska jag dra till festivalen igen. Bye bye.

Min rapport från fredagen

§ ¶Popaganda 2004, fredagen

Igår började Popaganda, den fantastiska gratismusikfestivalen som anordnas av föreningen Popaganda tillsammans med Stockholm universitets studentkår.

Vi har sedan i torsdags haft en engelsk tjej, Claire, boende hos oss. Hon tog kontakt med mig via Hospitality Club, en webbsida vars existens jag och Henrik blev bekanta med då vi var på European Social Forum i Paris förra året. Tanken med Hospitality Club är att man kan komma i kontakt med någon att komma och bo hos då man är ute och reser, i stället för att bo på något anonymt hotell eller så. Mycket bra idé, tyckte vi, och gick med. Nu har vi alltså våran första erfarenhet och det var mycket lyckat, tycker jag. Claire var en soft person. Det visade sig att hon också fått höra om Hospitality Club då hon var på ESF i Paris.

I alla fall. Var var jag. Jo, Popaganda. Jag, Henrik och Claire tog ett tåg från Uppsala klockan sex. Förhoppningen var (för mig) att hinna se Differnet, som spelade klockan åtta. Vi missade början men han njuta en hel del av Differnets trasiga ljud och min kusin-in-law Anna-Karins sköra sång. Vackert, magiskt.

Vi träffade Pernilla och gick omkring och strosade. Kollade lite på Bergman Rock. Jag tyckte... ja, det var väl en del schyssta grejer, men så mycket tristare än Bob Hund! Dels så sjunger de på engelska, vilket är mycket tråkigare än skånska. Dels så riffar de loss som om de försöker vara The Hives, när man helst vill höra skeva Bob Hund-gitarrgrejer. Men ja. Det kanske blir bättre om man inte står och tänker på att det är Bob Hund som spelar. Men det är ju lite svårt.

Det började regna sådär vid 22-tiden och vi beslutade oss för att försöka söka skydd inne i Allhuset. Där skulle Fritz's Corner och Accelerator ha klubb, och The Tough Alliance skulle spela. Jag ville gärna se TTA. Believe the hype. De gör helt fantastisk popmusik och är grymma live. Såg dem på Stones och tyckte att det var enormt. Playbacken. Basebollträt. Dansandet. Kramandet. Korta framträdandet. Stor punk!

So that's where all the action is, öppet till 03. Men jo. Det var inte bara vi som ville in, och någon meter innan vi kom fram blev det eninenut. Sen hände ingenting på typ en kvart, och man kände att... vaffan... ska det vara så här? ska jag stå här och köa till en trång klubb som nån vanlig jävla kväll, när det är musikfestival och jag kan vara UTOMHUS och dricka öl och lyssna på popmusik! Nej! Fuck that, tyckte Henrik och Claire också. Pernilla stod kvar, gick in och hade jättetråkigt en stund. :)

I stället gick vi omrking lite på måfå. Då inträffade ett sånt här Random Rockfestival Moment. Ni vet. Man går omkring en massa, försöker se band man gillar eller har hört talas om, en del är bra, en del är sådär... man missar band... man går omkring en massa... Så av en händelse hamnar man på en konsert som bara känns HELT RÄTT just då, med nåt band som man inte alls planerat att se eller överhuvudtaget uppmärksammat förut. Den här gången var det tyskarna Jeans Team, som spelade helt stenhård electro med tysk skrikpratsång. De pillrade på sina maskiner med stor kärlek, dansade runt och det var typ fuck Tough Alliance, varför gick vi inte på det här med en gång! Varför har jag inte hört de här förut! Fett bättre än t ex Felix da Housecats nyaste! Så här borde Franz Ferdinand låta, släng gitarrerna, skaka loss och glöm allt! Så tänkte jag. Fast dansade mest.

Sen såg vi lite på The (International) Noise Conspiracy. Det var väl lite kul. Mycket mellansnack typ "fan asså det är så jävla bra att popaganda ba, det är gratis! så jävla bra att ni kan komma hit och se oss, gratis! det är socialism!" och allsångsrefräng (med a capella-del) på texten "let's all share our dreams under a communist mood [eller moon?]". Ja det var väl okej. "Jeah", som Dennis Lyxzén skulle ha sagt. Han uppmanade också till att gå och motdemonstrera mot Nationell Ungdom på lördagen med orden "visst får man älska sitt land, men sådär jävla mycket får man fan inte älska det!" (ej ordagrant). Det tyckte jag var lite kul. Men ganska sant.

Jaa, hörni. Sen gick vi hem. Hade fel nyckel till mammas och pappas lägenhet. Fick sova hos Pernilla. Så kan det gå. Nu är festivalen i full gång igen och här sitter jag och skriver. Ska ta och göra mig i ordning.

Fortsätt läsa: Min rapport från lördagen

§ ¶And now... A link for you