§ ¶Jag älskar bash.org!

Har ramlat förbi den ett flertal gånger, nu senast via Rymdimperiet, men varje gång skrattar jag så jag gråter. bash.org, Quote Database Home, är ungefär den roligaste sidan ever. Visst, det är en samling nördiga översexualiserade IRC-citat. Men hur kul som helst. Vill inte länka några favoriter för de är roligast i sitt sammanhang när man redan kommit in i moodet.

§ ¶Första Simon i Sverige!

Om man söker på "simon" i Google, och väljer "söka på svenska sidor", så är jag första hitten! Min gamla helt innehållslösa SDF-sida! Jag är dessutom den tredje, denna sida. Fett.

§ ¶Tillgänglighetsmarschen

I lördags gick jag i Marschen för Tillgänglighet. Förstås som Andreas assistent, men det kändes rätt ändå. Klart vi ska ha ett samhälle som är tillgängligt för alla. (Har vi inte det då? Kolla till exempel dessa bildexempel från Uppsala.)

C:a 600 personer med och utan funktionshinder samlades och marscherade från Wennergren Center till Mynttorget, alltså vid riksdagshuset. Det handlar om främst om två saker:

• En lag som förbjuder diskriminering via otillgänglighet. Här har det varit mycket snack och liten verkstad.
• I Sverige har vi en ganska unik lag, LSS, Lagen om Stöd och Service. Den som gör att jag har ett jobb, hihi, och Andreas slipper bo på ett hem. Fortsatt stöd för den var vad som uttrycktes, och att den efterlevs vilket inte alltid är fallet.

Marschen är inspirerad av ett liknande amerikanskt initiativ. Där är situationen den motsatta: man har en antidiskrimineringslag, men inget LSS.

Flera brinnande tal hölls av bla Adryan Linden, revolutionär rörelsehindrad, och Gustav Fridolin från Miljöpartiet, som är det enda riksdagsparti som stöder en antidiskrimineringslagstiftning. Och flera andra bra, men det var de enda jag kommer ihåg namnet på.

§ ¶Uppsala Reggaefestival

Måste ju försöka se till att skriva en ordentlig rapport när jag nu gör något värt att skriva om.

Förra helgen var det alltså Uppsala Reggae Festival (som antingen ska uttalas FESS-tivöll eller är särskrivet - Uppsala Social Forum har för övrigt samma problem). Jag och mina vapendragare från Roskildefestivalen begav oss dit med ungefär samma förväntningar tror jag - "blir säkert trevligt och bra musik, men lite dyrt var det ju". Det visade sig vara en höjdare. Området, Ekeby Qvarn (som inte alls ligger i det Ekeby vi vanliga dödliga Uppsalabor känner till utan i nåt konstigt gammalt Ekeby borta vid Storvreta) är jättefint, nog det schysstaste ställe att ha en festival på av de festivaler som jag varit på. Lida Friluftsgård, där Lollipop hölls, kommer kanske i närheten men absolut inte ända fram.

Nästa grej som var bra var besökarna. Alla var trevliga och bra och bjöd på godis, ingen var drängfull och elak. Jag träffade en massa gamla och nya bekanta. Festivalen hade ett speciellt utskänkningsområde, Sweden stylee, men det låg trevligt beläget på en höjd nära den stora scenen, och det var inte särskilt svårt att smuggla ut öl. Faktum är att vi i stort sett höll oss vid stora scenen och ölområdet, visst hade man kanske velat se några av de mindre banden på lilla scenen, men det var en skönt avslappnad omväxling till det vanliga eviga festivalgåomkringandet.

Så till musiken då. Alla spelade reggae. Det första vi såg var Internal Dread & the Reggaetarians (nej, Henke såg Svenska Akademien också. Jag dissade dom för jag tyckte att de var sådär senast vi såg dom, på Grand, men nu var de tydligen bättre med full sättning). Internal Dread är politisk "Reggae Against Bush", som han sa (eller var det någon annan?), men musiken var rätt trist. Liksom otroligt utslätat och ickeoriginellt.

Sedan var det Natural Way från Uppsala. De har funnits rålänge. En som hette Governor Andy, också gammal svensk reggaestofil, gästade. Men så jävla intressant var kanske inte heller detta gäng.

Men sen svängde det loss! Misty In Roots - djup, djup jätteconscious rootsreggae från England. Vad ska man säga, det svängde, det var spirituellt, extranumret var en flera timmar (nästan) lång bit om Sodom och Gomorra.

Avslutande akt var Barrington Levy. Kinglig gammal typ med hittar som "Broader Than Broadway" och "Under Mi Sensi". Värsta partyreggaen med lite dancehall på In Da Club-beatet, och ett evigt upprepande av hans signaturrop: "wow-oh-wow". Kul call and response med publiken: "Say wow-oh-wow!" ("Woh-oh-wow") "Say woooh-oh-wow!" ("Woooh-oh-wow") "Say shibelidobelibapeilidopelibabelibabliewoooh-oh-wow!") ("sdibjrijföalksdfjöalskjbfjdvsdfasdfa-ooh-wow") Jag tyckte det var najs, mina följeslagare var mer tveksamma.

Dagen därpå inleddes (nej, det var en del grejer innan, men då satt vi i gräset utanför och drack folle) med vad som för mig och väldigt många andra jag pratat med blev festivalens stora överraskning: Gentleman & The Far East Band från... Tyskland! Han pratade bred jamaikansk bondska och uppmanade publiken att hoppa om de ville bränna babylon och legalisera marijuana. Och det ville vi ju. Men hur det nu var så svängde det som utav bara den, utmärkt liveband som fick fram skön dancehallkänsla. Massa hittiga låtar. Har hört honom på skiva nu och där tycker jag han lät lite mesig, ingen Sizzla eller Capleton direkt, men live lät han hård och grym. Tyskland. Ja jag säger då det.

Sen var det Pepsdags. Peps Persson höll sig förstås till gällande rootskultur och körde ett genomgående reggaeset. Skickligt, lite dubbigt, bra. En hit kördes, "Hög standard". "Stort träd, liten yxa". Bra, men jag saknade "O'Boy" och lite mer party.

Stora Scenen avslutades med legenden Max Romeo. Riktigt bra. Alla samlades, tog på sig sina järnskjortor och sände satan till yttre rymden. Religiöst. Han gjorde också festivalens bästa version av "Redemption Song".

Vi stannade vid Lilla Scenen en stund där en brittisk selekta körde det svängigaste från Jamaika just nu, Sean Paul och sånt. Han var tjock och galen och gillade att vrida tillbaks hela låten till början ofta. Kul. David Rodigan var det visst, tack Per!

Sen gick vi hem.